Tanken på en minnesutställning har funnits en tid. Men det var inte förrän svärsonen Mats och hans hustru Anne totalrenoverade gården som den blev verklighet, elva år efter Oves bortgång. På vitmålade väggar, och med en svag hästdoft som enda påminnelse om dem som levt här, samsas oljemålningar, akvareller, skulpturer, teckningar och illustrationer.
– Ove var enormt produktiv, säger Sonja Persson. Ibland besöker jag en vårdcentral eller liknande och upptäcker att där hänger en Ove Persson-målning.
– Det mesta av det vi visar har jag haft hemma. Vi har också hittat en del hos släktingar.
”Vi” är Sonja Persson och barnbarnet Kim Johansson, själv konststudent.
Ove Persson växte upp i småländska Piksborg. Pappan var stins vid stationen i närliggande Byholma, en liten ort på järnvägslinjen mellan Halmstad och Bolmen. Oves minnen av tågen och människorna varierades otaliga gånger under konstnärslivet. Utställningens mest slående verk är oljemålningar i lågmälda färger, ofta föreställande tåg, resenärer och tågstationer. Men där finns också ett bönemöte i fyrtiotalets Småland, en torghandel och ett lussetåg. Över tavlorna ligger ett drömskt, matt skimmer.
Det är just det som barnbarnet Kim Johansson gillar.
– Det är den där fyrtiotalistiska grådaskigheten, säger han. Morfar ville inte ha så mycket färg. Förutom på sina akvareller.
Efter att ha flyttat till Halmstad, bildat familj och börjat jobba som brevbärare tog Oves måleri överhanden. Perioderna av tjänstledighet blev allt längre, trots att brevbäraryrket var idealiskt. Ofta kunde Ove komma från jobbet vid ett och måla hela eftermiddagen.
I en gammal tidningsartikel kallas han för ”konstnarkoman”.
– En semester utan teckningsblock och akvarellfärg var ju ingen semester, säger Sonja Persson. I en film som vi ska visa på utställningen frågar Bertil Svensson (från tv-programmet ”Mitt hem och min trädgård”) om vad Ove gjorde när han kopplade av. ”Då målar jag akvareller” svarade han.
– Vi åkte alltid ut på semester bara vi två. Ove ville alltid ha målargrejerna med sig i bilen och då kunde man inte ha andra människor med sig. När vi körde runt kunde han säga ´Här vill jag måla´. Och då satt vi där några timmar.
Vad gjorde du under tiden?
– Ja... Ibland hade vi med oss hunden. Ibland hade jag en bok med mig och ibland läste jag högt för Ove.
Från sjuttiotalet levde familjen på Ove Perssons konst. Och levde bra. ”Inte som fattiga konstnärer”, som Sonja säger själv. Förutsatt att Ove inte hade något med försäljningen att göra.
– Det var många som ville ha rabatt av morfar, säger Kim Johansson. Betala för två tavlor och få tre, och så där. Då var det bra att mormor var där.
Minnesutställningen med Ove Perssons verk är öppen lördag, söndag samt nästföljande helg.
c Ove ville alltid ha målargrejerna med sig i bilen och då kunde man inte ha andra människor med sig.
sonja persson
