Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/27

Andreas Kassel lever i symbios med stranden

Det var en ren slump att han fick köpa den lilla Hallands­längan i strandkanten, men i dag kan han inte tänka sig att bo någon annanstans. Arkitekten Andreas Kassel får många kreativa idéer när han går sina dagliga promenader längs kusten i Ugglarp. Bara de senaste fyra åren har han gått sisådär 2 000 timmar, ungefär 1 000 mil.

Det gråa huset skriker inte ut sin existens och det är precis så Andreas Kassel vill ha det. Han har vinnlagt sig om att även de nyare delarna ska se gamla ut, och den ständigt pågående renoveringen sker med varsam hand och respekt för omgivningen. Men det var egentligen ett annat hus han skulle titta på den där dagen i början av 1990-talet. Andreas, som är uppvuxen i Stockholm men som varit mycket i Halland som barn eftersom hans farföräldrar var härifrån, kom körade på gamla kustvägen och såg en ”Till salu”-skylt i Ugglarp.

– Jag svängde av, men kände direkt att det huset inte passade mig. Men så fick jag syn på ett annat ställe lite närmare havet och kände precis tvärtom: ”Där vill jag bo!”.

Var fattig som en kyrkråtta

Andreas körde till närmsta telefonkiosk (på den tiden fanns inte mobiltelefonen i var mans hand) och ringde lantmäteriet. Han fick veta vem ägaren var, och tog kontakt.

– Han hette Stig och sa att ”ja, du får köpa stället, men jag ska ha 400 000 kronor”. I dag låter det som en löjligt liten summa, men detta var efter finanskrisen. Och jag studerade på Konstfack och var fattig som en kyrkråtta. Som tur var fick jag lite stipendier och med hjälp av ett lån av min pappa kunde jag ­signera köpekontraktet ett halvår senare, berättar Andreas.

Då, i början av 1994, bodde Andreas fortfarande i Stockholm där han ­senare träffade sin dåvarande fru. Deras ­första barn är fött där, men de tre andra är ­hallänningar från början.

– Vi flyttade hit permanent 2002. Huset var inte precis lämpligt för en småbarnsfamilj, men vi anpassade oss efter vad huset ställde upp på och renoverade, byggde om och byggde ut, berättar Andreas som dock har gått igenom en kris de senaste åren. Han och hustrun har gått skilda vägar, en process som ­varit tuff, både mentalt och ekonomiskt. Dessutom blev han svårt sjuk när allt var som jobbigast.

– Det började med influensa som övergick i dubbelsidig lunginflammation – som övergick i en allvarlig nervsjukdom. Jag var helt körd i botten, och tappade bland annat finmotoriken i höger­handen. Det var fruktansvärt, men till slut vände det.

Havet var avgörande för läkningen

Och Andreas är övertygad om att havet varit avgörande för hans läkning – ”för givetvis förvärrades den fysiska kollapsen av att jag mådde så dåligt psykiskt”. Sedan fyra år tillbaka går han en daglig promenad längs med vattnet, alla årstider och i alla väder. Ibland går han norrut mot Grimsholmen, ibland söderut mot Steninge. Vandringen tar ungefär en och en halv timme, och det är precis lagom. Han badar ofta, sommar som vinter.

– Den här sträckan hade inte hunnit bli ­exploaterad på 1960-talet, då naturreservaten och skyddszonerna kom. Det är få hus och det vindpinade landskapet hålls öppet av betande djur. Hästarna, fåren och korna trampar upp smala ­stigar, där bara en person i taget får plats. Jag kallar vandringen för ”tankarnas promenad”. Det händer ju ­något inom dig när du går där, och under skilsmässan blev det som terapi för mig, berättar Andreas och fortsätter:

– Man skulle kunna tro att det är enformigt, men det är precis tvärtom. Ingen dag är den andra lik. Landskapet förändras ständigt, och du möter en ny kust varje dag. Och promenaden sker också inom dig.

Promenad som föder kreativitet

”Tankarnas promenad” syftar också på att han på de smala stigarna kan vara kreativ, något som är viktigt för Andreas. Han är uppvuxen i en familj där den egenskapen var högt skattad, och i efterhand kan han se att det har format honom, både på gott och ont. Men mest på gott, tycker han själv:

– Vi diskuterade ständigt i min ­familj – känslor, etik, estetik, kultur, historia, politik, samhällsfrågor – och jag har alltid tagit det för självklart att man ska säga sin mening och att det är högt i tak. Men det är inte alltid så ­populärt, det har jag lärt mig den hårda vägen.

Därmed inte sagt att han är oförmögen att kompromissa. Som arkitekt är han van att lyssna på beställarens fysiska och psykiska behov, att jämka samman form och funktion och hitta lösningar som både är smarta och snygga. Och enligt Andreas finns det en klassisk konflikt i branschen, som han genom sitt hantverkskunnande ofta kan undvika.

– Det är vanligt att det skär sig mellan arkitekter och byggfirmor, just för att den ena parten saknar kunskap om den andra partens förutsättningar. ­Visserligen ritar jag oftast hus som någon annan bygger, men i vissa projekt är det jag som ritar och bygger – handgripligen, säger Andreas och tillägger:

– I Danmark, där jag har gått delar av min utbildning, har man inte den här konflikten på samma sätt. Där måste blivande arkitekter praktisera som hantverkare, vilket är ett stort plus när de sedan ska ut i yrkeslivet.

”Jag tycker om det icke-perfekta”

Andreas eget hus har flera tillbyggnader, men även de nya delarna har vasstak och fasad i järnvitriol. När man kommer in möts man av ett modernt kök, för att komma in i ett vardagsrum med en kakelugn från slutet av 1800-­talet. Och kontrasterna är slående även vad gäller inredningsprylar och möbler. Klassisk italiensk och dansk design blandas med enklare ting som varken har historia eller status.

– Men det bryr jag mig inte ett dugg om. Jag tycker om det icke-perfekta, för att det är mänskligt, och inreder med ­sådant som jag ­gillar, säger Andreas som genom åren har arbetat mycket med gamla tekniker och material.

När han berättar om sina olika jobb­projekt står det klart att spännvidden är stor, men han har en idé som går igen i alla hus: de bör passa in i sin omgivning.

– Ett hus berättar ju något både om den som bor där och miljön det befinner sig i. Jag har haft en del kunder här i Ugglarp och i Steninge, och det är så häftigt när vi har precis samma känsla för landskapet, för vad som funkar här, i just vår lilla del av världen.

">

Andreas Kassel

Ålder: 51 år.

Bor: Hus i strandkanten i Ugglarp, Falkenbergs kommun.

Familj: Fyra barn i åldrarna 7 till 18 år.

Gör: Arkitekt. Driver det egna företaget AX2, där han ritar alla typer av hus. Ibland är han också byggherre och utför vissa hantverkssysslor.

Är också: Dokumentärfilmare, driver Kassel Kinematografi. Arbetar bland annat med en dokumentär om 90-åriga Viveka Bosson, som i många år drivit Mjellby konstmuseum utanför Halmstad.

Gör också: Jobbar som kulturjournalist, har bland annat gjort ett radioprogram till P1 om den kultförklarade villan Casa Malaparte. Huset hänger på en klippa på Capri och är ritat av arkitekten Adalberto Libera och författaren Curzio Malaparte.

Är dessutom: Bildkonstnär och möbelsnickare.

Tips!

1. ”Ullarps gård här i Ugglarp. En liten grönsakshandel med frigående hönor och lokala odlingar av säsongens grönsaker och frukt. Självbetjäning.”

2. ”Stensjö strand. Bästa badet, gå i längs en liten långgrund sandstrand och simma ut mellan klippiga små öar. Gå en promenad österut och kom upp till Svinakyrkan, ett mystiskt gammalt stenhus med mycket vackra proportioner, som sägs ha inhyst både grisar, varit en kyrka och ett gömställe för soldater.”

3. ”Swerl coffee club. Daniel från Heberg och Beatriz från Lissabon med kaffetruck drar runt längs med kusten och gör gudomligt kaffe av alla sorter.”