Precis när skolavslutningen var i antågande kom nyheten som skulle påverka många skolelever i Halmstad. Den stora friskolekoncernen JB Education tvingas avveckla hela sin skolverksamhet vilket berörde mer än 10 000 elever i Sverige.
Året är 2013 och det är i slutet av maj som det första beskedet kommer om JB-koncernens akuta problem. Vid tidpunkten är koncernen en av Sveriges största friskoleaktörer med totalt 23 gymnasieskolor och fyra grundskolor.
Till en början heter det att merparten av skolorna ska drivas vidare av andra huvudmän. Så gäller även för JB-gymnasiet i Halmstad där drygt 400 elever går; en lokal aktör uppges vilja driva skolan vidare.
Kort därefter försätts hela JB-koncernen i konkurs. En dryg månad senare kommer det definitiva beskedet, JB-gymnasiet läggs ner i Halmstad. Hundratals elever står därmed utan skola. Visserligen kommer tidigt ett besked från kommunen att ingen elev ska bli utan studieplats, men den snabba nedläggningen av gymnasiet i Halmstad visar tydligt problemet med fristående skolor, de kan gå i konkurs.
Enligt JB-koncernens ägare berodde konkursen på ett vikande elevunderlag och en överetablering av friskolor. Givetvis kan det drabba ett skolföretag hårt eftersom det är helt beroende av elevernas skolpeng för sin finansiering. Men det hör också till saken att JB-koncernen haft stora avkastningskrav på sina skolor och att det ledde till att de blev mindre attraktiva.
Att elevunderlaget till Halmstads fristående skolor har varit vikande uppmärksammades av Hallandsposten redan tidigare under våren 2013. Det konstaterades då att antalet elever som sökt till de fristående gymnasieskolorna hade minskat kraftigt de senaste åren och allra mest drabbat var JB-gymnasiet.
Givetvis kan företag inom välfärdssektorn gå i konkurs, särskilt om de misskötts. Problemet är bara att skolans verksamhet är av en sådan betydelse för ett samhälle att det finns många tveksamheter kring att låta skolan styras av marknadskrafterna.
Det var i början av 1990-talet som den dåvarande borgerliga regeringen genomförde friskolereformen med skolpeng och fritt skolval. Syftet var bland annat att uppmuntra en mångfald av olika skolformer och att ge föräldrar och elever en ökad valfrihet att själva välja skola.
Men givetvis fanns det ett underliggande syfte om att bedriva skolundervisning med mindre resurser. Tanken var att konkurrensen mellan skolor skulle leda till effektivitetsvinster och därmed en billigare drift.
När Göran Persson i slutet av 1980-talet drev igenom kommunaliseringen av skolan fanns liknande motiv, att göra skolan mer effektiv, läs billigare. Inför beslutet att låta kommunerna få det fulla ansvaret fanns det många protester, framför allt från lärarhåll. Tyvärr besannades farhågorna om att skolan skulle drabbas hårt.
”När kommunerna tog över skolan tenderade man att behandla skolan som om den vore socialtjänst. Organisatoriska frågor och frågor om ekonomistyrning kom att helt dominera. Omsorgstänkandet vann i dragkampen mot kunskapstänkandet.”
Detta är en god illustration av resultatet av kommunaliseringen skriven av Jan Björklund i boken ”Kommunaliseringen av skolan” från 2011 (Ekerlids förlag).
Tyvärr skulle detta synsätt att se på skolan förstärkas med friskolornas intåg i den svenska skolan.
Syftet med friskolereformen var som sagt bland annat att uppmuntra till en pedagogisk mångfald och till en början blev det också så genom ideella föreningar och stiftelser. Men detta kom att förändras och det blev allt vanligare att fristående skolor började drivas som aktiebolag.
Med tiden skedde också en koncentration av skolföretagen och det skapades större utbildningskoncerner. På samma sätt som för kommunerna kom fokus för många friskoleföretag inte att vara själva undervisningen och att erbjuda skolor med kompetenta lärare.
”Snarare än att erbjuda pedagogisk mångfald verkar friskolekoncernerna främst arbeta med att utveckla organisationsformer och arbetssätt”, skriver nationalekonomen Jonas Vlachos i kapitlet ”Friskolor i förändring” i boken ”Konkurrensens konsekvenser” (SNS förlag, 2011).
Här finns det konsekvenser av kommunaliseringen och friskolereformen som liknar varandra. Det är organisationen av skolan som står i centrum, inte undervisningens kvalitet. Författaren och skolhistorikern Hans Albin Larsson kallar detta skolideologiska synsätt för ”kameralism” i sin bok ”Mot bättre vetande” (SNS förlag, 2011). Kameralismen utgår från hur skolan ska organiseras och försöker att finna den mest kostnadseffektiva driftsformen.
”Undervisningen ska planeras och genomföras utifrån vad som leder till lägsta möjliga löne- och lokalkostnader”, skriver han.
Kameralismens förespråkare är ekonomiska beslutsfattare i stat och kommun samt ägare och företrädare till vinstdrivande friskolor, enligt Hans Albin Larsson, och dess guldålder var ”1990-talet och decenniet därefter, möjligen ännu längre”. Tyvärr finns det mycket som tyder på att synsättet fortfarande har en dominerande ställning i landets kommuner och hos friskoleföretag.
När skolan främst blir en fråga om hur den ska organiseras kommer givetvis kvaliteten på själva undervisningen inte att prioriteras. Därmed kommer också skolresultaten att falla.
Det finns fler negativa effekter av friskolereformen och successivt har det i skolans värld smugits in andra drivkrafter än de som faktiskt leder till bättre undervisningskvalitet. Friskolorna har bland annat bidragit till betygsinflation och skolsegregation till följd av konkurrensen mellan skolor.
Om resurserna är rörliga, som skolpengen är, så måste det hela tiden ske en återkoppling till vad som är en bra eller dålig skola. Fungerar inte den marknadsmekanismen kommer inte konkurrensen att leda till bättre skolor. Att föräldrar och elever har kunskap är så klart viktigt för att kunna göra ett bra val av skola. Men de har tyvärr sällan den informationen.
För att skolmarknaden dessutom ska fungera som det är tänkt måste samhällets intressen sammanfalla med de enskildas, det vill säga föräldrarna och eleverna. Det gör de sällan. I stället har vi fått en skola där en viktig drivkraft ofta är att eleven ska få höga betyg, inte att dessa är rättvisande. Det säger sig självt att friskolor som kan locka med just höga betyg blir attraktiva, men dessa behöver inte vara bra skolor.
Vi vänder tillbaka till JB-koncernens konkurs. Hösten 2013 sände SVT dokumentären ”Skolfesten” av journalisterna Johan Zachrisson Winberg och Katarina Lagerström och som handlar om vägen fram till konkursen. I tv-dokumentären visar de att John Bauer-skolorna, som de hette först, expanderade snabbt efter att företaget grundades 2000 av Rune Tedfors. I stället för disciplin och studiero lockar skolorna med självständigt arbete och en egen dator till alla elever.
2006 ombildas skolföretaget genom ett komplicerat upplägg där ägarna säljer företaget till sig själva. Resultatet blir att ägarna blir stormrika medan det nya företaget får en stor skuld och tvingas till stora räntekostnader. Delar av skolpengen som finansierar hela företaget hamnar alltså rakt ner i ägarnas fickor utan att komma eleverna till nytta. 2008 säljs hela JB-koncernen till det danska riskkapitalbolaget Axces och bara fem år senare tvingas koncernen gå i konkurs.
JB-koncernen föll på att dess skolor fick ett allt sämre rykte och därmed ett minskat elevunderlag. De höga avkastningskraven från ägarna tvingade skolorna till stora besparingar som därmed gjorde skolorna mindre attraktiva.
Efter tv-journalisternas avslöjanden har staten skärpt kraven på friskoleföretag och liknande avkastningskrav som JB-koncernen hade är inte längre tillåtet.
Men så länge som vinster och besparingar sätts främst är det en förlust för skolan och för eleverna. Det räcker nu.
Som om detta inte var nog så spökar JB Education än i dag likt en zombie i den svenska skolan, vilket vi berättar om i nästa del av HP Ledares sommarserie om skolan.
