Vad vill egentligen Socialdemokraterna, förutom att regera vidare? S får ofta utstå pikar för att partiet varit så månt om att klamra sig fast vid regeringsmakten, även om det kommer till priset av en rätt stor dos pragmatism och en tendens att vända kappan efter vinden.
Det är inget nytt, men tycks ha nått nya proportioner under den pågående valrörelsen.
Att Stefan Löfven avgick som statsminister, för att lämna plats åt Magdalena Andersson, var i efterhand något av ett genidrag. Den konventionella visdomen att partier bör undvika att byta ledare allt för tätt inpå valet kom på skam – Andersson kommer ha suttit på posten i mindre än ett år på valdagen.
Men hon åtnjuter högt förtroende – betydligt högre än oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) – och bytet har onekligen hjälpt S att framstå som ett något fräschare alternativ. Trots att man haft regeringsmakten de senaste åtta åren.
Det är inte konstigt att S vill nyttja det till sin fördel under valrörelsen, och partiet har därför utformat sin valstrategi med stort fokus på Andersson – som en slags trygg men hyfsat politiskt neutral landsmoder. Mycket mer än med fokus på sakinnehåll.
I Dagens industris enkät, där alla partier ombads svara på frågor om den ekonomiska politiken, avböjde S att inkomma med några svar överhuvudtaget. Hur ser S på skattepolitiken, hur vill man lösa resursbehoven i kommuner och regioner? Ingen vet, inte ens den ansvarige ministern.
Det är högst centrala frågor som väljarna förtjänar ett svar på, men finansminister Mikael Damberg (S) duckade frågorna i DI (28/8) med hänvisning till det osäkra ekonomiska läget. Som tydligen är så osäkert att S inte ens vill ge väljarna en fingervisning om vart man vill. Frågan är om väljarnas förtroende är stort nog för att köpa grisen i Anderssons säck.
Samtidigt som det är tydligt att S vill sätta strålkastarljuset på statsministern snarare än på det politiska innehållet, finns det andra ministrar man helst vill ska hamna i dunkel belysning. Enligt uppgifter till Expressen (26/8) finns en oro inom partiet att justitieminister Morgan Johansson och miljöminister Annika Strandhäll ska skrämma bort väljare.
Trots att en av de viktigaste frågorna – att bekämpa gängkriminaliteten – ligger på Johanssons bord så syns han inte på partiets valaffischer. När valmanifestet presenterades var han inte heller med, trots det stora fokuset på åtgärder mot brottsligheten. Både Johansson och Strandhäll har dessutom upprepade gånger uppmärksammats och kritiserats för sitt intensiva twittrande. Att Andersson uppbär högt förtroende innebär inte att samma sak gäller för hennes regering, och det kan ligga henne i fatet.
På många sätt är det som S vill gömma för väljarnas ögon långt mer intressant än vad de vill visa. Valaffischer med budskap om att ”tillsammans kan vi göra vårt Sverige bättre” är högst intetsägande, och det som saknas är tydliga svar på hur det ska gå till.
Magdalena Andersson må ha vunnit väljarnas förtroende, men för att kunna regera behövs både kompetenta ministrar och en reformagenda. I nuläget är det dock svårt att förstå vad S vill göra med fyra år till, förutom att – ännu en gång – krampaktigt klamra sig fast vid makten.
