Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Hasse Holmberg/TT

Richard Böhme: Viktigt att vi motverkar en ekologisk kräftgång

Kräfttider är festtider, men de manar också till eftertanke om hur vi behandlar vårt ekosystem.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det stundar kräfttider. Det pyntas med kräftmånar och kulörta lyktor, bullas upp med kryddost och västerbottenpaj, pilsner, nubbe och, naturligtvis, kräftorna själva. Kräftpremiären är en tradition som går långt tillbaka. Ursprungligen kom den av att ett lagstadgat förbud mot kräftfiske rådde från november till augusti. Klockan fem den 7 augusti var det så fritt fram att lägga ut mjärdarna. Det ändrades sedan till den första onsdagen i augusti, för att det 1994 inte längre skulle finnas några otillåtna tider.

Kräftor har länge varit eftertraktade som festmat och kräftfisket har i vissa trakter inneburit en viktig extrainkomst. Deras popularitet förstås inte minst av texten till Albert Engströms nej-affisch i folkomröstningen om rusdrycksförbud: ”Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej den 27 augusti”. Ehuru kanske inte präglad av rakt igenom hederlig argumentation så är och förblir den ett fantastiskt stycke kampanjmaterial.

Nuförtiden är det ofta den röda sumpkräftan, eller Louisianakräfta om den har en bra PR-agent, som står på menyn, vanligen från Kina eller Spanien. Turkiska bergsjökräftor, som oftare saluförs just som sådana och inte som smalklokräftor är också vanligt förekommande.

Svenska kräftor finns också att tillgå men då handlar det numera oftast om signalkräftor. Den inhemska kräftarten, flodkräftan, för nämligen en minst sagt tynande tillvaro.

1907 upptäcktes det första fallet av kräftpest i Sverige. Denna mycket smittsamma algsvampsjukdom har en hundraprocentig dödlighet för flodkräftan. De senaste hundra åren beräknas också 97 procent av det beståndet ha utrotats, varför arten, föga förvånande, betraktas som allvarligt hotad.

Med den bakgrunden är det egentligen inte så märkligt att man på 60-talet bestämde sig för att försöka införa den amerikanska signalkräftan. Den skulle nämligen vara härdigare mot kräftpesten. Det var den, men tyvärr så är den också en utmärkt spridare av sjukdomen, även om den ofta inte drabbas själv, varför den mycket starkt bidragit till flodkräftans katastrofala situation.

Sedan 2015 räknas den som en invasiv art i hela EU. I Storbritannien har det till och med utgått uppmaningar att döda dem så fort man ser dem. Sedan 2016 är all form av utsättning av signalkräftor förbjuden i hela Sverige. Även införsel i landet av andra levande sötvattenkräftor är olagligt.

Spridningen har däremot på intet sätt avstannat och varje år dabbas ett hundratal nya vattendrag av smittan. Illegal utsättning är fortfarande ett problem.

Samtidigt är det nu många som livnär sig på signalkräftan. För Hjälmarens fiskare står två månaders kräftfiske för hälften av hela årsinkomsten. Vissa områden får kanske betraktas som förlorade men det ställer i sådana fall större krav på att vi kan hantera beståndet ansvarfullt och inte smuggla med ett par, för att det ju vore så kul att ha kräftor också i sin egen sjö. Kräftpesten kommer nämligen på köpet.

Invasiva arter är idag ett stort problem. Det gäller allt från mink och mårdhund till den fruktade jättelokan. Det minsta vi kan göra är att inte aktivt förvärra situationen.