Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Aktivism. Den senaste tiden har radikala klimataktivister limmat fast sig på motorvägar och förstört konstverk. Bild: Johan Nilsson/TT
Aktivism. Den senaste tiden har radikala klimataktivister limmat fast sig på motorvägar och förstört konstverk. Bild: Johan Nilsson/TT

Linnea Hylén: Vi räddar inte världen genom att förstöra en annan

Det finns något djupt ironiskt i att aktivisterna tar sig rätten att förstöra konstvärlden i tron av att de räddar en annan. För vem tar egentligen politiska tips från aktivistiska sabotörer?

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Klimatkrisen är akut. Världen brinner och tiden är knapp. Samtidigt pågår ett omvälvande arbete för att vända den negativa trenden. Människor världen över, företag, privatpersoner och politiker arbetar hårt för att bidra. Det är dock mer som behöver ske för att vi ska klara 1,5-gradersmålet.

Vad kan få klimatarbetet att gå fortare? Opinionsbildning, grön omställning, källsortering och flygskam är några av orden som närmast dagligen florerar i media. Klimat- och hållbarhetsarbete är i fokus för tusentals privata och offentliga verksamheter runt om i Sverige och Europa. Det är möjligt att hävda att det går för långsamt, men det är omöjligt att säga att frågan saknar uppmärksamhet inom traditionell media.

Tvärtom kan man hävda att klimatkrisen är ett av vår tids mest välrapporterade fenomen. Den som surfar in på svenska och internationella nyhetssidor kommer snarare att slås av antalet artiklar om hur klimatkrisen påverkar allt mellan himmel och jord. Det är svårt att missa klimatkrisen i traditionella mediekanaler, men även på sociala medier. Klimatfrågan finns närvarande överallt och hela tiden, i stort och i smått och med uppmaningar om att agera.

Därför är det särskilt underligt att se hur radikala klimataktivister den senaste tiden försökt skapa uppmärksamhet för klimatfrågan genom att limma fast sig själva på eller försöka förstöra kända konstverk. I London kastade ett par unga klimataktivister (ironiskt nog är en av dem arvtagerska till en oljeförmögenhet) soppa på en van Gogh-målning (SVT, 28/10): ”Syftet är att uppröra. Kuppen har setts över hela världen så i den meningen kan det beskrivas som en framgång, både med tanke på stödet men också upprördheten”, sa talespersonen för aktivistgruppen Just stop oil.

De unga aktivisternas utgångspunkt för politisk framgång är i enlighet med det gamla mottot att ”all PR är bra PR”. Bara de lyckas få klimatfrågan att lyftas lite mer så kommer förändringen att komma, eller? Tänk om det var så enkelt.

Medial uppmärksamhet garanterar inte politiska åtgärder. Politiker ser och hör vad som skrivs i media, men det innebär inte att de för den delen lyssnar eller känner behovet av att agera. En vanlig och tämligen mänsklig reaktion är snarare att göra precis tvärtom – ingenting.

Det finns inga vinnare på konstsabotaget, inte ens klimatet. När sabotaget omskrivs i media är det inte heller klimatfrågan som lyfts primärt, utan förstörelsens konsekvenser. Aktivistiskt sabotage leder inte alltid till att syftet diskuteras. Snarare leder sådant agerande ofta till så kallade meta-debatter: debatter om debatten.

När nyhetens behag har lagt sig står vi kvar med en brinnande klimatkris och permanent skadade konstverk. En kris rikare och en värld fattigare. Om klimataktivisterna är vårt enda hopp för att rädda klimatet är vi verkligen hopplöst illa ute.