Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Måste minska. Bild: Helena Landstedt/TT

Virve Ivarsson: Vi måste börja prata om bilskam

Varför sätter vi inte ett slutdatum för försäljning av fossila bränslen? För att politikerna bedömer att det inte har folkligt stöd.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Sedan den 1 januari 2018 gäller klimatlagen och enligt den ska Sverige ha nollutsläpp av koldioxid år 2045. Och redan 2030 behöver utsläppen från transporter ha minskats med 70 procent.

För att nå dit behöver Sverige, enligt Naturvårdsverket och Klimatpolitiska rådet (det senare är ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som ska se till att Sverige når klimatmålen), reducera sina koldioxidutsläpp med 6–8 procent per år. Men under 2018 reducerades utsläppen med mindre än 1 procent.

Kimberly Nicholas, lektor i hållbarhet vid Lunds universitet och expertgranskare av FN:s klimatpanel IPCC, menar att det viktigaste Sverige behöver göra för att minska koldioxidutsläppen är att avveckla användningen av fossila bränslen.

Framför allt måste utsläppen från transporter minskas, då de står för 32 procent av Sveriges territoriella utsläpp.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har talat om att hon vill elektrifiera lastbilstrafiken, men utsläppen från lastbilstrafiken står bara för 29 procent av Sveriges vägtrafikutsläpp. Privatbilismen står däremot för 66 procent.

Viktigast för att nå klimatmålen är därför enligt Kimberly Nicholas att Sverige följer Klimatpolitiska rådets tio rekommendationer för fossilfria transporter.

De går bland annat ut på att sätta ett slutdatum för försäljningen av fossila bränslen och sluta subventionera privatbilismen – vilket i dag görs bland annat genom möjligheterna till förmånsbilar, subventionering av parkeringar och reseavdrag.

Så varför har inte förmånsbilar och subventioner till parkeringar redan slopats och reseavdragen gjorts om så att de inte spär på privatbilismen? Och varför sätter vi inte bara ett slutdatum för försäljning av fossila bränslen? Det korta svaret tycks vara: För att politikerna bedömer att åtgärderna inte har folkligt stöd.

Bensinupproret i Sverige och de gula västarna i Frankrike visar nämligen att det kan väcka stor folklig ilska att göra det dyrare att köra bil. Och politikerna lever ju trots allt på att få röster.

Vad gäller flygskatten kan vi dock se att debatten om flygskam fick tillräckligt många politiker att ändra sig så att flygskatten ligger kvar än i dag. Kanske är därför det som behövs för att politikerna ska våga slopa diverse subventioner till privatbilismen en motsvarande debatt om bilskam?

För visst finns det människor som verkligen behöver en bil. Men bilinnehavet i världen är väldigt ojämnt fördelat. I USA går det 444 bilar per 1000 invånare, i EU 470 och i Sverige 465 medan det i Kina och Indien bara finns 20 respektive 9 bilar per 1000 invånare.

År 1950 fanns det vidare 250 000 bilar i Sverige, men på bara nio år fyrdubblades sedan den siffran till 1 miljon. Siffror som lätt får en att känna att vi nog har betydligt fler bilar än vi behöver. Och tillsammans med information om klimatläget kan de siffrorna göra att vi känner skam.

Men kanske är det inte dåligt att vi känner skam utan snarare rimligt. Det kanske till och med är just den känslan som vi behöver känna för att förmå såväl oss själva som politikerna att ställa om till ett bilinnehav som ligger mer i linje med våra ideal.