Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rättsfallet om
Rättsfallet om "Lilla Hjärtat”, treåriga Esmeraldas död, fortsätter. Bild: Pontus Lundahl/TT

Malin Lernfelt: Vi får inte svika Lilla Hjärtat

Lilla Hjärtat-domen överklagades från båda sidor och den 24 maj inleddes hovrättsförhandlingarna. För att det ska bli en verklig skillnad mot i dag måste barn ses som egna rättssubjekt med lika högt värde som sina vårdnadshavare eller andra vuxna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I augusti 2020 dömde tingsrätten treåriga Esmeraldas mamma för grovt vållande till annans död. Flickan, som kommit att kallas Lilla Hjärtat, hittades död med bland annat svåra huvudskador och med kroppen full av droger i sina biologiska föräldrars lägenhet.

Några månader tidigare hade hon flyttats dit från det familjehem där hon bott sedan hon var nyfödd. Mamman åtalades för mord. Efter att hon skyllt på pappan, som avled efter en kort tid i häktet, fick mamman ett i sammanhanget milt straff på mindre än två års fängelse för att ha underlåtit att kalla på hjälp när flickan var döende. Esmeraldas familjehemsmamma uttryckte efter domen att detta i princip innebär att föräldrar som dödar ett barn kan komma undan.

Så är det tyvärr. Tingsrättsdomen är en sorts Lindomefall – ett uppmärksammat mål under 1990-talet, där två män undslapp straff för mord eftersom de skyllde på varandra – som dessutom manifesterar hur lite ett barnaliv är värt i rättsstatens ögon.

Lilla Hjärtat-domen överklagades från båda sidor och den 24 maj inleddes hovrättsförhandlingarna. Åklagaren vill återigen att Esmeraldas mamma döms för mord. Mamman vill bli frikänd. Förhoppningsvis går rätten på åklagarens linje. Inte bara för att Lilla Hjärtat ska få upprättelse, utan för att lägga ribban för hur samhället ser på grovt våld mot små barn där den hör hemma.

Det bör inte gå att som vårdnadshavare under lång tid vara en del av ett sammanhang där ett barn gång på gång misshandlas svårt och drogas utan att det får omfattande konsekvenser. Tyvärr finns det upprepade exempel på när föräldrar utsatt barn för allvarligt trauma och kommit lätt undan.

Esmeraldafallet är inte bara aktuellt med tanke på hovrättsförhandlingarna. Nu närmar sig också sluttiden för de remissinstanser som fått möjlighet att lämna åsikter om lagförslaget Lex Lilla Hjärtat. Den 11 juni är sista dagen att inkomma med svar. I stora delar är förslaget bra. Samtidigt är det tveksamt om det är tillräckligt för att skydda de mest utsatta barnen.

Enligt den nya lagen ska socialnämnden inte få besluta om ett upphörande av LVU "förrän de omständigheter som föranledde vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt". Delarna om flyttningsförbud och vårdnadsöverflytt ska bli tydligare och prövas tidigare. Dessutom införs en skyldighet för kommunerna att följa upp barnets situation efter att tvångsvården upphört. Allt det här är utmärkt.

Vad som saknas är dock den absolut viktigaste delen i den statliga utredning som Alliansregeringen tillsatte och som presenterades av utredaren Håkan Ceder 2015. Det handlar om att "barnets bästa" – helt i linje med Barnkonventionen – ska utgöra ett avgörande och självständigt rekvisit när man omprövar en familjehemsplacering.

I det nu liggande lagförslaget är det fortfarande de vuxnas situation och de biologiska föräldrarnas rättigheter som blir vägledande. Inte barnets känslor, trygghet och behov av kontinuitet.

För att det ska bli en reell skillnad mot i dag måste barn ses som egna rättssubjekt med lika högt värde som sina vårdnadshavare eller andra vuxna. Så är det inte nu.

Så länge varken rättspraxis eller lagstiftning ändras förblir Sverige ett land som sviker landets yngsta och mest utsatta medborgare.