Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Inte ens världens största oljefyndigheter hjälper mot socialistiskt vanstyre.  Bild: ANA MARIA OTERO
Inte ens världens största oljefyndigheter hjälper mot socialistiskt vanstyre. Bild: ANA MARIA OTERO

Cecilia Blomberg: Venezuelas stora tragedi

Inte ens världens största oljefyndigheter hjälper mot socialistiskt vanstyre.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Aron Flam, komiker och ständigt aktuell i debatten med sin podd Dekonstruktiv kritik, brukar säga att "socialism är ondska." Han har till och med låtit trycka upp t-shirts och muggar med budskapet. Kanske behöver man inte gå riktigt så långt för att beskriva socialism, men i Venezuelas fall är det berättigat. Den misär som breder ut sig i det socialistiskt vanstyrda landet är inget annat än en tragedi.

Med sina stora oljefyndigheter borde Venezuela digna av överflöd, särskilt som oljepriset stigit med över 50 procent på ett år, men i stället är det en utblottad socialistdiktatur där styret blir allt mer auktoritärt. Befolkningen svälter, sjuka vägras vård och kriminella härjar fritt på gatorna.

Alejandro Werner, regional IMF-chef, beräknar nu att nästan en femtedel av landets BNP kommer att raderas ut i år och att inflationen vid utgången av 2018 kommer att ligga på en miljon procent. Hyperinflationen som Venezuela är inne i kan därmed liknas vid situationen i Tyskland 1923, eller i Zimbabwe under den senare delen av 2000-talet.

2017 inrättades en ny konstituerande församling i Venezuela i syfte att ge president Nicolas Maduro enväldig makt, och ett dekret utfärdades med innebörden att den står över alla andra myndigheter och institutioner. Demonstrationerna som följde slogs brutalt ner av regimen, och i våras återvaldes Maduro för sex nya år i ett val som starkt kritiserats för att vara riggat.

Venezuelas regering gör sitt bästa för att dölja situationen för omvärlden. På löpande band vägras utländska journalister visum, och regimen har slutat att förse internationella ekonomer med statistik. Förra året publicerade hälsoministeriet av misstag att 11 446 barn hade dött i undernäring 2016, vilket ledde till att dokumentet genast togs bort och att hälsoministern fick sparken.

I Expressen (7/2) liknar två reportrar som rest runt i Venezuela de svältande barnen med dem man annars ser i afrikanska svältkatastrofer. "Hår med urlakad färg, rinnande näsor, infekterade ögon och smala armar och ben som inte längre bär dem. De lyckligt lottade orkar fortfarande längta efter mat."

I januari sa Maduro i ett tal till nationen: "Vi borde glädja oss åt att det i Venezuela inte finns en stat i förfall eller någon humanitär kris som i Colombia. Vi har ett folk som älskar sin regering. Jag känner mig älskad och stöttad." Men folket ser den verklighet som ligger för handen snarare än den som presidenten beskriver. Den 10 februari publicerade brittiska Daily Mail bilder på mängder av venezolaner flyende till Colombia under rubriken "Mass exodus from 'Mad Max violence' in Venezuela".

Venezuelas president försöker skylla situationen på att landet ska vara utsatt för ekonomisk krigföring av västvärlden. IMF:s prognoser avfärdar han som USA-finansierad propaganda.

Men krisen i Venezuela är en direkt konsekvens av den socialistiskt förda politiken som inleddes av den tidigare presidenten Hugo Chavez. Han förstatligade tusentals företag, införde priskontroller och ägnade sig åt ohämmad utgiftspopulism. Allt åt alla, på någon annans bekostnad. Tillfälligt fick de fattiga det något bättre, men det lade också grunden för landets ekonomiska kollaps och dagens utbredda humanitära katastrof. "Problemet med socialism är att du förr eller senare får slut på andras pengar", som Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher uttryckte det.

Staten kan inte ersätta det välståndsskapande som den fria marknaden utgör, inte skapa värde som fria människor och fritt företagande kan. Utan den kan bara fördela det som finns. Men vad återstår att fördela om ingenting kan skapas?

Den tragiska utvecklingen i Venezuela känns igen från socialistiska stater genom historien, från Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea. De socialistiska drömmarna förvandlas gång på gång till mardrömmar. Om inte ens de arbetsamma och ordningsamma tyskarna i DDR kunde få socialism att fungera, när ska den då någonsin göra det?