Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Arbetsmarknad. Nu hotas svenska modellen – och S har i praktiken drivit på för det. Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT

Max Eskilsson: Varför talar S med kluven tunga om svenska modellen?

I Sverige varken sätts eller regleras löner av staten – det görs i frivilliga uppgörelser mellan fack och arbetsgivare. Detta är den svenska modellen, och som nu hotas av EU.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Snart kan EU peta i medlemsländernas lönenivåer. När kommissionsordförande Ursula von der Leyen tillträdde var ett löfte att ta fram ett förslag på "ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU får en skälig minimilön.”

I praktiken skulle detta kunna utgöra ett hot mot centrala delar av den svenska modellen.

I Sverige varken sätts eller regleras löner av staten – det görs i frivilliga uppgörelser mellan fack och arbetsgivare. Det är en viktig del av den svenska modellen, som bygger på frivilliga överenskommelser.

I stort är vårt system bra och välfungerande. Om harmoniserade, tvingande minimilöner på EU-nivå blir verklighet kan däremot den maktbalansen rubbas. En ny komponent kastas helt enkelt in i avtalsrörelserna och det behöver inte nödvändigtvis vara arbetstagarna som blir "vinnarna”. Allt beror på hur ett direktiv utformas och vilka eventuella undantag som ges.

Men framför allt är frågan principiell – varför ska vi göra frånsteg från en fungerande svensk lönemodell?

Även ur ett större perspektiv vore införandet av europeiska minimilöner problematiskt. EU:s ansvarsområden bör inte utvidgas till socialpolitiska områden som är mest lämpliga att sköta i medlemsländerna. Den gränsen måste vaktas.

I en tid när många frågar sig vad syftet med EU är och upplever att nationellt självbestämmande hotas och begränsas vore steg mot ökad federalism på den här typen av områden väldigt olyckliga.

Från åtminstone svensk horisont kan vissa signaler uppfattas som betryggande. Den ansvarige kommissionären Nicolas Schmit sa till exempel i ett pressmeddelande häromdagen (14/1) att olika länders förutsättningar och praxis kommer att respekteras. Samtidigt är oron EU-parlamentarikern Tomas Tobé (M) uttrycker högst befogad: "Det hade kunnat stanna vid en rekommendation till medlemsländerna, men allt talar för att det blir ett direktiv” (Dagens Nyheter 14/1).

Processen kan mycket väl landa i att ett bindande direktiv presenteras som en svår men viktig kompromiss för unionens bästa.

Nu vilar ett tungt ansvar över de svenska företrädarna i EU-parlamentet. Dessvärre är det svårt att få en tydlig bild av var Socialdemokraterna egentligen står när det kommer till kritan.

Parlamentarikern Johan Danielsson (S) avråder visserligen från att "störa de arbetsmarknadsmodeller där parterna själva sköter lönebildningen” (DN 14/1) och under fjolårets EU-valrörelse sa toppkandidaten Heléne Fritzon (S) nej till lagstiftning (SVT 20/5-19). Likväl är det ett faktum att S varit pådrivande för den inriktning som nu utmynnar i konkret politik.

För drygt två år sedan stod statsminister Stefan Löfven värd för det EU-toppmöte i Göteborg där den så kallade sociala pelaren stakades ut. Löfven sa att vi ska vara "väldigt stolta” (SVT 17/11-17) över den pelare vars program slog fast att unionen ska ta ett större socialt ansvar – bland annat genom att "miniminivåer vid löner ska garanteras”.

Båda positionerna går, ur ett S-perspektiv, att förstå var för sig. Men man borde sluta tala med kluven tunga och klargöra var man står i frågan om lagstadgade löner.