Mattias Karlsson: Vad varje medborgare bör veta om framtiden
1991 gavs det ut ett lexikon på lite drygt 500 sidor med en hög ambitionsnivå. I förordet beskrivs boken så här:
”Vad varje svensk bör veta är en utmanande titel. Den hävdar att det finns ett kunskapsstoff som alla svenskar har gemensamt – eller borde ha gemensamt. Det som gör att vi kan kommunicera med varandra är inte bara vårt gemensamma språk, svenskan, utan också vår likartade skolutbildning liksom det faktum att vi läser samma tidningar, lyssnar på samma nyhetsprogram och så vidare.”
Idén om ett gemensamt kunskapsstoff är intressant, det är vad man med ett annat ord skulle kalla bildning, och något som i allra högsta grad finns ett stort behov av i dag, inte minst med tanke på de globala klimatutmaningar som samhället står inför. Men frågan är om denna bildning egentligen kan förmedlas av ett lexikon.
”Vad varje svensk bör veta” kan sägas ingå i en lång rad av så kallade konversationslexikon som på svenska första gången kom ut under 1800-talet.
Ett konversationslexikon symboliserar idén att allmänbildningen kan rymmas mellan två pärmar. Men denna tanke har successivt urholkas under 1900-talets gång med tanke på en ständigt ökande kunskapsmängd.
När den så på ett sätt återuppstår i början av 1990-talet i Sverige finns det en seriös tanke med utgivningen av ”Vad varje svensk bör veta”. Men det är inte som ett lexikon boken är känd utan som ett tröstpris.
”Vad varje svensk bör veta” delades nämligen under många år ut till förlorarna i det klassiska frågeprogrammet ”Jeopardy”, och det var något ironiskt över programledaren Magnus Härenstams sätt att presentera boken. Det går kanske inte att uttala titeln på allvar med tron att det går att sammanfatta vår gemensamma kunskap mellan två pärmar.
Den här insikten har fått konsekvenser inom pedagogiken, i stället för att fokusera på fakta har eleverna uppmuntrats i att själva söka sin kunskap. Detta sätt att se på kunskapen har varit framträdande inom skolans pedagogik under många decennier, men har tyvärr fått stora negativa konsekvenser för elevernas kunskapsinlärning.
Med tanke på de stora klimatutmaningarna vi står inför har vi ett allt större behov av en gemensam plattform för vår kunskap. Samtidigt pekar vårt svenska skolsystem i en rakt motsatt riktning, det vill säga att eleverna både ska söka sin egen kunskap och välja sin egen skola.
Om vi förstår att behovet av en gemensam kunskap är orubbligt finns det bara ett alternativ kvar, att ändra dagens skola så att alla barn ges möjlighet till en bra och likvärdig skolgång.
”Vad varje svensk bör veta” hade en lovvärd ambition, att förmedla ett gemensamt kunskapsstoff. Men i stället var det förlorarna i Jeopardy som fick boken som tröstpris.
Det borde vara självklart att det är skolan som ska förmedla vår gemensamma kunskap, bildning, och som gör alla elever och även samhället till vinnare i framtiden. Men den skolan har vi inte i dag.
