Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Orolig. Vladyslav Synjahovskyj är psykiater och arbetar med soldaternas psykiska hälsa. Han önskar att det fanns  bättre resurser för att ta hand om de trauman kriget orsakar. Bild: Alex Voronov
Orolig. Vladyslav Synjahovskyj är psykiater och arbetar med soldaternas psykiska hälsa. Han önskar att det fanns bättre resurser för att ta hand om de trauman kriget orsakar. Bild: Alex Voronov

Alex Voronov: Vad händer i en soldats huvud?

Granatregn, döda kamrater och många dagar vid fronten med känslor på helspänn lämnar spår. Hur fungerar en människa efter det?

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Hur mår egentligen den ukrainska befolkningen? Om det kan man säga två saker. Det ena är att alla är traumatiserade. Det andra är att de allra flesta är fast beslutna om att utstå fortsatta umbäranden i försvaret av sin frihet och sitt liv i fred och sin rätt att vara ukrainare.

Traumat och beslutsamheten kan observeras i hela samhället, men centralt är förstås tillståndet för soldater vid fronten. En som lägger nästan all sin vakna tid på detta är Vladyslav Synjahovskyj. Vi känner varandra sedan slutet av 1990-talet, då vi båda deltog i svensk-ukrainska ungdomsutbyten. Men när vi träffades i Kiev någon vecka före Rysslands storinvasion hade vi inte setts på 22 år. .

Vladyslav är psykiater och arbetar nu som militärpsykolog med ansvar för soldaternas psykiska hälsa på ett av frontavsnitten. Han pratar med dem innan de ger sig iväg på uppdrag och lyssnar på dem när de återvänder från striderna. Vladyslav berättar att han på det här sättet mött omkring tusen soldater.

Några saker har förvånat honom efter dessa möten. En är graden av motivation. Den tvekan i den första striden som han har läst om har präglat andra krig – som historier om folk som blir paralyserade och inte klarar av att avlossa sina vapen – tycks knappt förekomma bland dem han möter. Ett annat fenomen är viljan att återvända till fronten och fortsätta slåss även hos dem som borde vara starkt psykiskt utmattade. Det gäller exempelvis dem som befunnit sig i den yttersta frontlinjen utanför Bachmut i över en månad i sträck.

Det krävs det en genomtänkt idé och organisation för att hantera allt det som pågår i huvudet hos soldater. Vladyslav berättar om en stridsvagnsförare som var ensam överlevande i en besättning på tre. Hans två kamrater blev ihjälbrända mitt framför honom.

Stridsvagnsföraren fortsätter trots det att tjänstgöra – röker mycket, kan inte sova och har ingen att prata med i den omfattning som han skulle behöva. Befälen har fullt upp med annat och har inte tid att lyssna. Vladyslav berättar också om en soldat som plockat ihop delarna av sin vän efter ett granatanfall. Hur går man vidare efter något sådant?

Ett stort problem i detta krig är den stora förekomsten av artilleri, där man inte bara riskerar att träffas av splitter utan även av tryckvågor. Det är ett fenomen som alla soldater jag har pratat med lyfter fram men som inte uppmärksammas särskilt mycket utanför dessa kretsar. Tryckvågorna ger inte alltid livshotande eller ens synliga skador, men väl hjärnskakningar som kan få långvariga följder.

Vladyslav beskriver i tekniska termer vad som händer i hjärnan när den skakas om efter att en granat exploderat i närheten. Klart är att en sådan upplevelse ofta kräver lång återhämtning: Men det finns det inte tid för och följden blir att folk återvänder till striden för tidigt.

Enligt min vän psykiatern har den ukrainska armén obligatorisk debriefing, psykologresurs ner på kompaninivå och till och med behandlingshem för dem som behöver det. Men kapaciteten, behandlingstiden, är otillräcklig i förhållande till behoven.

Kan utlandet hjälpa på det här området? Här blir Vladyslav Synjahovskyj något osäker. Möjligen länder som har varit i krig. Men vilka försvarsmakter och samhällen i väst har upplevt något av det här slaget i närtid?