Natos toppmöte i Vilnius är viktigt för Ukraina. Inte för att någon tror på ett genombrott i frågan om landets plats i försvarsalliansen. Sverige, som inte utkämpar ett krig med delar av sitt territorium ockuperat, vet hur komplicerad en medlemskapsprocess kan vara.
Däremot bör mötet vara ett tillfälle att slå fast framför allt tre saker som alla hänger ihop. För det första bör Natoländerna upprepa att de kommer att stödja Ukrainas krigsinsats till dess att segern är bärgad på de villkor som Ukraina bestämmer.
För det andra bör Nato hålla fast vid målet att Ukraina ska bli medlem och intensifiera arbetet för att det ska bli möjligt. Det handlar bland annat om att öka förmågan hos Ukrainas och Natoländernas försvarsmakter att fungera effektivt tillsammans. I det ingår en snabbare ukrainsk övergång till västvapensystem samt politisk integration av Ukraina i Natos strukturer – placering av ukrainare i fler mötesrum där Natoländernas företrädare finns.
För det tredje måste man hitta en nivå under ett regelrätt ukrainskt Natomedlemskap där västländerna gör åtaganden för att trygga Ukrainas säkerhet. Kalla det säkerhetsgarantier eller vad som helst, det viktiga är innehållet. Väst måste exempelvis göra klart att rysk användning av massförstörelsevapen mot Ukraina automatiskt kommer att utlösa ett tillintetgörande militärt svar.
Ukrainas integration med Nato, inom en inte alltför avlägsen framtid som fullvärdig medlem, kommer inte bara göra Ukraina utan hela Europa säkrare. Det krig som västliga försvarsmakter har förberett sig för under årtionden utkämpas nu i östra och södra Ukraina. Den ukrainska armén kommer att vara den överlägset mest krigsprövade av alla Natoländers mot just den fiende som alla väntat möta. Det är nu med rätta mycket fokus på sådant som ukrainska soldater kan lära av sina västkollegor. Men det finns även en hel del kunskap som kan överföras i den andra riktningen.
Ytterst handlar Ukrainas plats i Nato om det som försvarsalliansen är till för, att genom trovärdig militär avskräckning stärka gemensam säkerhet. Sannolikheten för krig minskar i länder som kliver in i Nato, något som ökar tryggheten i hela Europa.
Den som skriver historien om Nato, Ukraina och Ryssland bör också hålla ordning på sambanden. Det är inte Natos existens och Ukrainas ambition att bli medlem som är orsaken till Rysslands erövringskrig. Ordningen är omvänd. Ukraina har sökt sig till Nato som en reaktion på ett allt mer gränslöst Ryssland. Idén om ett Natomedlemskap har visserligen funnits hos många ukrainska politiker under lång tid, men det var först efter den ryska ockupationen av Krim och delar av Donbas 2014 som folkopinionen i Ukraina svängde i den riktningen.
Det var också den invasionen som tvingade Ukraina att omvärdera hela sin utrikes- och försvarspolitiska orientering. Man gick från tron på kompromiss och fredlig grannsamvaro med Ryssland, till insikten om att Ryssland hotade Ukrainas själva existens som en självständig stat.
Västs och Natos oförmåga att för nio år sedan möta Ukrainas vädjan om skydd bäddade för Rysslands fullskaliga invasion 2022. Här finns alltså även misstag att rätta till och skuld att återbetala.
