Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Alex Voronov: Ukrainska soldater håller stånd och slår tillbaka

Vid fronten i Charkiv viner det ryska artilleriet. Alex Voronov följde med soldater från Ukrainas 93:e brigad under en dag.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

När projektilerna från raketartilleri kommer in nära låter de väldigt högt redan innan de slår ner. Mycket högre än vad jag föreställt mig – ett långt visslande ljud som kan dränka ett samtal. Eller ja, vid förnimmelse av det ljudet upphör alla samtal automatiskt. Man kastar sig på marken och väntar på smällen.

Det var det som jag, två holländska tv-journalister, deras ukrainska medhjälpare och soldater ur Ukrainas 93:e brigad gjorde utanför en gård i lördags. Vi var på väg till en av brigadens infanteripositioner i riktning mot det ryskkontrollerade Izium och hamnade i utkanten av en strid.

Två ryska stridsvagnar angrep de ukrainska ställningarna två-tre kilometer från där vi stod. Det ryska artilleriet satte igång för att ge stridsvagnarna skydd och spred sina träffar i vanlig ordning.

20 minuter innan vi kom till gården hade den träffats med granatkastare. Projektilerna från raketartilleriet strax därefter landade en bit ifrån oss men tillräckligt nära för att få ner oss i en källare. En av de ryska stridsvagnarna blev sedermera utslagen. Jag hörde meddelandet på radion vid den ukrainska positionen dit vi kom en stund senare.

Andra uppgifter från soldaterna på plats och filmer på stridsvagnen som brigaden publicerade på eftermiddagen tyder på att ingen i tremannabesättningen överlevde. Förlusterna för ukrainarna från striden var, så långt jag kunde uppfatta, två sårade.

De ukrainska soldaterna ler när jag ställer mig frågande till den ryska taktiken att anfalla med två stridsvagnar i öppen terräng. Ja, det är vansinne men det är så ryssarna krigar, utan respekt för de egna soldaternas liv, menar de.

Efter att ha böljat fram och tillbaka i mars, april och maj har fronten på det här avsnittet varit relativt stabil under flera veckor. De ryska styrkorna gör återkommande framstötar för att hitta svaga punkter för genombrott. För ukrainarna i området handlar det om att hålla ställningarna, både för att hindra att ryssarna skär av förbindelsen till Charkiv söderifrån och för att motverka deras framryckning norrifrån mot Slovjansk och Kramatorsk i Donetsk län.

Det är en tuff uppgift när det ryska artilleriet överträffar det ukrainska i volym med tio mot ett, "om inte mer". Hoppet står, återigen, till högre ukrainsk träffsäkerhet och längre räckvidd med bättre vapen från väst, samt smartare krigföring i övrigt.

Soldaterna som vi besöker har bott in sig med lösningar för både strid och någon sorts uppsluppen vardag – vi blir bjudna på kaffe och choklad – och jag tror dem när de säger att de kan varenda meter av området de är satta att försvara. Det märks när de guidar runt och visar vad som är säkert och vad som är farligt, var fienden finns, hur man ska stå för att se utan bli sedd.

Det händer att även ukrainarna tar betydande risker. Soldaten Oleksandr visar stolt en rysk pansarvagn (BMP) och berättar hur han tog sig ut under beskjutning för att bogsera hem den där den stod, övergiven och lätt skadad.

En spaningsenhet som vi passerar har en egen intressant historia. För en tid sedan gick de igenom tillhörigheterna hos döda ryska soldater och hittade där mobiltelefoner som tillhörde ukrainare från Butja utanför Kiev där ryska styrkor begick massövergrepp.

På det sista vägavsnittet innan den relativa säkerheten kommer en sista hälsning från den ryska armén – ett nedslag uppskattningsvis 100 meter från vägen. Det ser farligare ut än vad det är, om man följer instruktionerna.

Iryna, presschefen som jag åker med, trycker därför på gasen. Om de mot förmodan riktar artilleriet mot bilen ska det mycket till för att de ska träffa en som kör fort. Inget dåligt hände denna gång heller.