Svenska kraftnät gick nyligen ut med att det finns en risk för kontrollerade elavbrott i södra Sverige i vinter (HP 1/8).
”Vi har inte haft den här typen av riskbedömningar sedan energikrisen på 1970-talet”, sa energiministern Khashayar Farmanbar (S) när han kommenterade det allvarliga läget.
Parallellt med denna effektbrist sker just nu en fantastisk klimatomställning av den svenska industrin. Till exempel planerar LKAB att byta sina järnmalmspellets mot fossilfri järnsvamp och H2 Green Steel tar fram fossilfritt stål i Boden. Enligt Svenska Kraftnäts prognoser gör klimatomställningen att Sverige har ett fördubblat elbehov om 20 år.
I ett läge där Svenska Kraftnät rapporterar om fördubblat elbehov och risk för effektbrist i södra Sverige, borde marknaden för ny elproduktion blomstra i en region som Halland.
Om europeiska politiker vågar hålla sig borta från den ryska gasen och stå ut med höga elpriser under en kort period, finns det goda möjligheter att en enorm utbyggnad av sol, vind, vatten och kärnkraft väntar på andra sidan energiprisinflationen. De höga elpriserna och företagens desperata behov av fossilfri el kan nämligen bli en riktig guldgruva för gröna elproducenter.
Dessvärre är verkligheten inte fullt så ljus. Om sol, vind, vatten och kärnkraft ska kunna byggas, måste elproduktion prioriteras högt vid politiska avväganden mot andra intressen. Så ser det inte ut idag.
Bara i Halland finns det många som engagerar sig för att prioritera andra intressen över elproduktionen. Föreningen Rädda Hallandskusten tar strid mot att de havsbaserade vindkraftsparkerna förstör horisonten, samtidigt som föreningen Vision Lagan vill stänga ner Laholms vattenkraftverk för fiskens skull (HP 11/7). I Halmstad förbjuder kommunen svarta solceller på röda tak av kulturmiljöskäl (HP 1/8) och den planerade solcellsparken i Onsjödalen möts av starkt motstånd från närboende (HP 23/7).
Alla vill ha elproduktion, men få vill ha den på bakgården. På engelska brukas denna inställning kallas för nimbyism (en förkortning för ”not in my backyard”). Lokalt motstånd mot elproduktion, i form av nimbyism och kommunala regleringar, är ett reellt hot mot klimatomställningen. Samhällets omställning är nämligen beroende av stora mängder fossilfri energi.
Det andra stora hindret mot klimatomställningen är statlig detaljstyrning. Detaljstyrning är särskilt aktuellt i och med president Joe Bidens gröna giv som förväntas presenteras i USA under de kommande dagarna. Den 29 juli meddelade tidningen The Economists Washingtonkorrespondent, Idrees Kahloon, att Demokraterna är nära att gå i mål med de interna förhandlingarna kring den gröna givens innehåll. Kahloon framförde att paketet troligtvis kommer att innehålla subventioner för elbilar, koldioxidinfångning, luftvärmepumpar, kärnkraft, vindkraft och solkraft. Enligt honom bäddar detta för en stor lobbyverksamhet från företagen som vill ha klimatsubventionerna.
När staten pekar ut vilka tekniker som ska vara centrala klimatomställningen, är det företagen med bäst lobbyister som tilldelas resurser. Oavsett skicklighet hos byråkraterna som fördelar subventionerna, är det helt oundvikligt att vissa av teknikerna som tilldelas statliga medel kommer att misslyckas. Även om vi hade satt Einstein i ett rum med världens bästa ingenjörer, ekonomer och datorer, hade de inte varit i närheten av lika bra som marknaden på att fördela resurser till grön teknikutveckling. Med statliga subventioner är det dessutom skattebetalarna som får bära kostnaderna för de misslyckade teknikerna.
Ett mycket bättre sätt att driva på klimatomställning är att sätta ett pris på utsläppen. Enligt en kartläggning från Ellen Gustafsson på tankesmedjan Timbro, har bara ett fåtal av USA:s delstater någon som helst form av prissättning av koldioxidutsläpp. Det kan sättas i relation till att Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991 och att EU har haft handel med utsläppsrätter sedan 2005.
Om USA:s gröna giv lägger subventionerna åt sidan, och i stället sätter ett pris på koldioxidutsläpp, kommer utsläppen att minska mer till en lägre kostnad. Då kan nämligen pengarna fördelas genom spontan ordning i stället för byråkrati och gå till de mest lovande idéerna i stället för de skickligaste lobbyisterna. Dessutom bärs kostnaderna för de misslyckade teknikerna inte av skattebetalare, utan av riskvilliga kapitalister.
Vi som lever just nu spelar en avgörande roll för planeten jordens framtid. Världens politiker måste prioritera grön energi, prissätta utsläppen högt och i övrigt släppa på tyglarna.
