Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Behovet av assistans måste bedömas lika oaktat var i landet man bor. Bild: Janerik Henriksson/TT
Behovet av assistans måste bedömas lika oaktat var i landet man bor. Bild: Janerik Henriksson/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Turerna kring assistansen måste få ett slut

Ett helstatligt huvudmannaskap skulle kunna göra den personliga assistansen mer jämlik, och göra det lättare att hitta samsyn kring omfattningen och regelverken.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Efter att regeringen 2015 gav Försäkringskassan i uppdrag att hålla igen kostnaden för personlig assistans minskade antalet personer som beviljades assistans rejält. Främst bland barn som är upp till sex år gamla. Domstolspraxis innebar att andningshjälp och sondmatning slutade klassas som grundläggande behov.

Det blev med rätta kraftigt kritiserat, och har rättats till i lag. Fjolårets siffror från Försäkringskassan tyder på att det har gett effekt – för första gången sedan 2014 ökade antalet barn som beviljades assistans.

Men det betyder inte att de politiska turerna kring assistansen och LSS är över; än finns det gott om problem att lösa. Flera granskningar har det senaste året visat på omfattande assistansfusk och till och med brukarimport.

Samtidigt pressas personer med väldokumenterat stora assistansbehov av den så kallade minutjakten. Det delade huvudmannaskapet mellan stat och kommun innebär att den som bedöms ha behov av mindre än 20 timmars assistans per vecka får kommunen som huvudman. Det skapar i sin tur ojämlika bedömningar i olika delar av landet och riskerar att hindra personer från att flytta, eftersom de inte kan lita på att den nya kommunen bedömer assistansbehovet likadant.

Utredningen Stärkt rätt till personlig assistans – ursprungligen en del av januariavtalet – som lämnades över till socialminister Lena Hallengren (S) i veckan (26/5), är i sin tur tillsatt för att lösa ytterligare andra problem. Exempelvis utförs många uppgifter som hälso- och sjukvården normalt ansvarar för av personliga assistenter, eftersom både brukaren och sjukvården har incitament till det.

Men det leder samtidigt till att funktionshindrade riskerar att få sämre vård eller felbehandlas, eftersom deras personliga assistenter allt som oftast saknar medicinsk utbildning.

Utredningen ger också förslag på nya "grundläggande behov" som ska tydliggöra de assistansbehov som den snävare rättstillämpningen plockat bort, och försöker åtgärda problemen med att det så kallade föräldraansvaret kan bedömas radikalt olika i olika sammanhang.

Det är alla bra förslag, men de hanterar inte de större knutar som finns inom LSS. Ett helstatligt huvudmannaskap skulle kunna göra assistansen mer jämlik, och göra det lättare att hitta samsyn kring omfattningen och regelverken. Eftersom finansieringen blir sammanhållen blir det också lättare att införa åtgärder och kontroller som stoppar fusk.

Ett statligt huvudmannaskap föreslogs även i LSS-utredningen som lämnades över 2019, och har drivits av Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En riksdagsmajoritet är för, ett utskottsinitiativ finns, men ändå händer ingenting.

Det är svagt av regeringen. Assistansen är central i tusentals människors liv, som i väntan på politisk handlingskraft tvingas leva i ovisshet. I flera år har turerna kring LSS gått fram och tillbaka, nu är det dags att det får ett slut. Tryggad assistans kan inte vänta.