Kultur. De senaste årens kulturpolitiska debatt ger kulturminister Parisa Liljestrand (M) en god chans att få igenom reformer.
Kultur. De senaste årens kulturpolitiska debatt ger kulturminister Parisa Liljestrand (M) en god chans att få igenom reformer. Bild: Christine Olsson/TT

Tiden är mogen för en kulturpolitisk reform

En av kulturminister Parisa Liljestrands viktigaste uppgifter kommer vara att försöka säkra kulturens frihet och stärka principen om armlängds avstånd.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det blev ingen ny kulturpolitik. När den första alliansregeringen tillträdde 2006 gick ett oroligt sus genom delar av Kultursverige. Vad kunde en borgerlig regering tänkas ställa till med? Oron minskade inte av att kulturministern Cecilia Stegö Chilò tidigare hade varit chef på tankesmedjan Timbro, vilket av kritikerna togs som intäkt på att det som väntade var en nyliberal ödeläggelse av kulturlivet.

Men Stegö Chilò fick snart avgå, på grund av obetalda tv-avgifter, och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth. Tidningar skrev om hur kulturskapare skålade i champagne efter avgångsbeskedet – och om någon större omsvängning av kulturpolitiken ens varit planerad blev den inte av. Alliansen genomförde en del reformer på området, men stora delar av kulturpolitiken låg fast.

ANNONS

Frågan är om det blir annorlunda med den nuvarande borgerliga regeringen. Allmänt ska sägas att kulturpolitiken sällan är ett prioriterat reformområde, vare sig det är en borgerlig eller rödgrön regering. Att kulturen inte är i topp bland väljarnas prioriterade frågor är troligen en anledning till det.

En annan anledning är att kulturlivet tenderar att vara förändringsfientligt, för att inte säga konservativt, när det gäller de egna finansieringsvägarna. Eftersom många inom kulturen är välbekanta ansikten, skapas lätt en mediestorm vid minsta förslag om förändring, något politikerna hellre undviker.

På ett seminarium i Axess regi gav Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare hos kulturminister Parisa Liljestrand (M), ett antal anledningar till att det faktiskt finns utrymme för kulturpolitisk reform under den här mandatperioden. Ett av de bärande skälen var rapporten ”Så fri är konsten” från myndigheten Kulturanalys, som 2021 slog ner som en bomb i den kulturpolitiska debatten. Den pekade ut ett antal exempel på politisk styrning av kulturen, och fall där den inom kulturpolitiken närmast heliga principen om armlängds avstånd frångicks.

Rapporten blev nästan som kulmen på flera års debatt om kulturens frihet. Att det i media rests fler frågetecken kring kulturpolitiken – såsom Ola Wong i sin uppmärksammade granskning om normkritik på museum, eller Stina Oscarson vilken under alliansregeringen startade en uppmärksammad skuggutredning för kulturen men sedan allt mer kommit att ifrågasätta om statligt finansierad kultur kan vara fri – öppnar upp politiska möjligheter.

ANNONS

Att säkra friheten och motverka den politiska styrningen kommer vara en av regeringens viktigaste uppgifter. Att man ska göra det samtidigt som man samarbetar med ett av de partier med allra sämst track record vad gäller armlängds avstånd – Sverigedemokraterna – innebär dock en utmaning.

Det finns dock goda skäl att tro att det ska gå att komma överens om konkreta reformer. Ett av alliansens bestående kulturpolitiska arv är kultursamverkansmodellen, som kortfattat gav regionerna större makt över hur medel till kultur fördelas. Den utreds just nu av Mats Svegfors, vilket förväntas vara klart till hösten.

Det är särskilt intressant, eftersom just regionerna pekades ut som särskilt problematiska vad gällde en armlängds avstånd i Kulturanalys rapport. Vad det blir i slutändan återstår att se, men det verkar som ett bra ställe att starta på.

ANNONS