Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Statsminister Magdalena Andersson (S) gjorde sitt första statsbesök till sin finska kollega Sanna Marin. Bild: Heikki Saukkomaa
Statsminister Magdalena Andersson (S) gjorde sitt första statsbesök till sin finska kollega Sanna Marin. Bild: Heikki Saukkomaa

Emanuel Örtengren: Sverige och Finland sitter i samma båt

I avsaknad av svenskt och finskt Nato-medlemskap är vi varandras närmaste allierade.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Liksom många av hennes företrädare gjorde Magdalena Andersson (S) sin första utlandsresa som statsminister till Finland, där hon träffade sin kollega Sanna Marin i ett kylslaget Helsingfors. Det är en tradition värd att bevara, och det var extra lägligt bara ett par dagar efter Finlands självständighetsdag som ägde rum den 6 december.

Men den svensk-finska relationen är kanske särskilt värd att vårda med tanke på det känsliga säkerhetspolitiska läge som just nu präglar Europa. Ryssland hotar Ukraina med invasion och har samlat över 100 000 soldater vid gränsen, vilket är dubbelt så många som Sverige kan mobilisera totalt.

Medan större delen av Norden och Baltikum – inklusive våra grannländer Norge och Danmark – hanterar Rysslands aggressioner inom ramen för Nato-samarbetet står Sverige och Finland utanför. I stället är det svensk-finska försvarssamarbetet djupgående, och i synnerhet våra mariner och luftvapen har god förmåga att slåss tillsammans.

Det påverkas inte av att den finska regeringen lär välja att köpa F-35-stridsflygplan från amerikanska Lockheed Martin snarare än Jas 39 Gripen från Saab. Även utanför Nato är både Finland och Sverige beroende av att bibehålla en god relation till USA för att värna sin säkerhet, men det förändrar inte det faktum att våra försvarsmakter i dag är integrerade på ett sätt som är unikt i världen.

Även om den militära samarbetsförmågan finns är dock frågan vad som skulle hända i skarpt läge. I samband med Hanatinget, en årlig säkerhetskonferens som äger rum på Hanaholmen utanför Helsingfors, ifrågasatte många säkerhetspolitiska experter om Finlands sak verkligen är Sveriges.

Tomas Ries, docent och lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, ansåg till exempel att det är oklart hur svenska politiker skulle reagera på missilangrepp eller bombardemang medan Finland har en högre mental beredskap. Samtidigt menade Charly Salonius-Pasternak från Utrikespolitiska institutet att det kan finnas lägen då exempelvis Gotland är hotat utan att Finland kommer att vara det (HBL 30/11). Kommer finska reservister att skickas till Sverige då?

För politiker är det känsligt att lyfta sådana spörsmål i fredstid, men frågetecknen måste likväl rätas ut – Vladimir Putin kommer inte att vänta på att Sverige och Finland hinner snacka ihop sig.

Som journalisten Patrik Oksanen har argumenterat för skulle regelbundna svensk-finska regeringssammanträden och gemensamma beredskapsövningar med de svenska och finska riksdagarna kunna fördjupa samarbetet även på politisk nivå. Sverige bör liksom Finland uttala en Nato-option, det vill säga upprätthålla möjligheten att ansöka om Nato-medlemskap om säkerhetsläget skulle förvärras, vilket en majoritet i riksdagen redan vill.

Men i avsaknad av svenskt och finskt Nato-medlemskap är vi varandras närmaste allierade. Den insikten finns i allra högsta grad på militär nivå, men den operativa förmåga som finns inom försvarsmakterna måste backas upp av politiska beslut och gemensam handlingsförmåga.