Svenska bilar rullar utmed fronten

Frontlinjen dansar fram och tillbaka i Donbas. Alex Voronov åkte dit med en blågul bil, och träffade erfarna veteraner och en lettisk parlamentsledamot.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Jag förstår inte helt vad de ukrainska officerarna och jag väntar på. Vi står tyst och lyssnar på den sprakande kommunikationsradion på en av baserna för den ukrainska arméns 49:e skyttebataljon i Donbas. Det händer saker som hindrar oss att åka. Någon säger något i radion om en granatkastare som skjuter i öster följt av en massa ord som är obegripliga för en civilist.

En kvart senare kör jag och de två befälen iväg. Allt känns väldigt odramatiskt trots att vi är påbyltade med hjälmar och skyddsvästar. De ryska styrkorna står sju kilometer bort, tillräckligt nära för att man ska tänka sig för. Striderna är intensiva och frontlinjen ”dansar”, som en soldat beskrev rörelserna.

ANNONS

För det är så det ser ut här vid fronten mot Svatove och Kreminna, som är kritisk för kriget i Luhansk län. Ukraina anfaller, Ryssland försvarar och förlusterna är stora på båda sidor. Om den ukrainska armén intar logistikcentret Kreminna, bryter den Rysslands försörjningssystem och kan i ett svep befria halva länet som Ryssland fortfarande kontrollerar nästan helt. Därutöver skulle det även minska det ryska trycket mot städerna Soledar och Bachmut.

Denna infanteribataljon ansvarar för en del av frontlinjen. Dess inofficiella namn är Karpatska Sitj, som anspelar både på en historisk ukrainsk militär organisation och den frivilligbataljon som fanns 2014–2016 som bildades av nationalistpartiet Svoboda. Efter Rysslands storanfall återskapades den, inledningsvis som ett kompani frivilliga som gav sig in i försvaret av Kiev i mars.

Många var gamla veteraner från den förra stridsperioden, men inte alla. Valerij, 58, var för gammal för att bli antagen i armén. Frivilligförbanden hade däremot inga sådana åldersgränser och han hoppade in i Sitj som menig, trots att han varit överstelöjtnant i armén. I dag är han chef för staben och nummer två i bataljonen.

49:e inlemmades i den ukrainska armén i juni. Soldaterna har låtit sig mobiliseras och tjänstgör på samma villkor som all annan militär personal i Ukraina. Bataljonen lyder under arméns 25:e brigad men har, i likhet med flera andra tidigare frivilligförband, en viss autonomi i systemet.

ANNONS

Av de stridande är omkring en femtedel utlänningar, delvis organiserade i engelsk- och spansktalande enheter.

Under besöket stöter jag på Juris Jurašs. Han är 47 år och var fram till nyligen lettisk parlamentsledamot för Nya konservativa partiet. I våras tog han värvning i Sitj som soldat och lämnade då sin parlamentsplats, eftersom han inte kunde utöva det uppdraget. Jurašs har på senare tid växlat till andra uppgifter, var nu tillfälligt i Lettland och kom tillbaka tillsammans med en grupp lettiska volontärer som bistår bataljonen.

Denna hjälp från allmänheten täcker allt som inte är vapen. Det handlar om fordon, kläder, skyddsutrustning, diverse mojänger för värme och ljus och mycket annat. Bataljonen får de här sakerna även från armésystemet men i för litet antal och kopplat till mycket byråkrati. Kvartermästaren i ett kompani visar mig dess förråd med utrustning där kanske en tiondel av ytan upptas av det som kommer från staten.

Även svenskar bistår. Jag åkte till Donbas från Lviv med civila volontärer i en SUV som precis donerats till bataljonen av den svenska organisationen Blågula Bilen. Snart kommer den att rulla utmed fronten.

ANNONS