Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I valet att stödja Stefan Löfven har Liberalerna och Centerpartiet inspirerats av de danska socialliberalerna i Radikale Venstre. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Svend Dahl: L och C sneglar på Danmark och svänger vänster

Löfven är tvungen att förhålla sig till en borgerlig majoritet.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Vilket av Danmarks liberala partier borde Liberalerna vara? Det är en klassisk fråga för alla partiliberaler. Bör L sträva efter att bli som Venstre, det stora högerlutande partiet som varit dominerande på den borgerliga sidan i dansk politik de senaste decennierna? Eller ska man vara Radikale Venstre, det vänsterliberala partiet som trots sin litenhet kunnat utöva ett betydande inflytande i dansk politik?

Det beslut som Liberalerna och Centerpartiet fattat i helgen kan ses som ett svar på frågan. Genom att släppa fram Stefan Löfven i utbyte mot sakpolitiska utfästelser, har riksdagens två liberala partier valt en strategi som pekar i riktning mot den Radikale Venstre följt på senare år: vägen till genomslag för liberal politik går genom att stödja eller medverka i S-ledda regeringar.

RV bildades 1905 som en anti-militaristisk utbrytning ur Venstre. Länge var partiet en koalition av kulturradikaler och småbönder, men har i dag framförallt stöd bland yngre akademiker i Köpenhamn.

Under 1900-talets första decennier var RV ett återkommande statsministerparti. Senare blev man en viktig samarbetspartner till Socialdemokraterna. Men partiet har även lett en borgerlig regering i slutet av 1960-talet och fungerat som stödparti till de borgerliga regeringar som på 1980-talet genomförde omfattande ekonomiska reformer.

Framväxten av högerpopulistiska Dansk Folkeparti innebar emellertid att RV förlorade sin historiska vågmästarroll. Samtidigt har partiet fortsatt att kunna utöva stort inflytande på S-ledda regeringar, senast Helle Thorning-Schmidts mellan 2011 och 2015.

Efter valframgångar för vänstersidan såg Socialdemokraterna 2011 chansen till en efterlängtad återkomst till statsministeriet efter 10 år av borgerliga regeringar. RV under ledning av Margrethe Vestager (idag EU-kommissionär med ansvar för konkurrensfrågor) hade mandaten att förverkliga S-drömmen.

Men RV var samtidigt en del av den folketingsmajoritet som tidigare fattat beslut om en omfattande reformering av bidragssystemen, åtgärder som övriga vänstern motsatte sig. Denna reformmajoritet existerade även i det nya folketinget. För att kunna bilda regering var S därför tvungna att acceptera borgerlig politik på viktiga områden. Detta i kombination med partiledarens roll som ekonomiminister gav Radikale Venstre en position som fick danska politiska kommentatorer att beskriva Vestager som ”Margrethe III”.

Det finns en intressant likhet mellan detta och de förhandlingsframgångar C och L uppnått i relation till S. Ytterst bygger även de på att det i dag existerar en 60-procentig riksdagsmajoritet för borgerlig ekonomisk politik. För att behålla statsministerposten var Stefan Löfven, som inte ingår i majoriteten, tvungen att förhålla sig till denna.

Utmaningen för Centerpartiet och Liberalerna blir nu att se till så att de utredningar Socialdemokraterna lovat att genomföra också kommer att omsättas i konkret politik inför valet 2022. Annars lär det bli svårt att övertyga de egna väljarna om att S-ledda regeringar är ett alternativ för liberaler.