Framtidstron brukade känneteckna det svenska samhället. Den självklara utgångspunkten var att underbara dagar, för att tala med Olof Palme, låg framför oss.
De senaste åren har denna optimism kommit att lämna plats för en allt mer utbredd pessimism. När opinionsinstitutet Novus nyligen ställde frågan om man på fem års sikt tror att levnadsförhållandena i Sverige kommer att ha förbättrats eller försämrats, trodde 37 procent på en försämring. Bara 19 procent trodde på en förbättring (Fokus 12/9).
Ekonomijournalisten Henrik Mitelmans nya reportagebok ”Framgångsresan”, som handlar om hur några länder arbetar långsiktigt för att säkerställa en positiv samhällsutveckling, är en intressant kontrast till denna pessimism.
I Mitelmans reportage från vitt skilda länder som Vietnam, Georgien, Israel och Estland återkommer några punkter. Betoningen av utbildning och ett skattesystem som attraherar både rätt arbetskraft och företag är självklarheter. Men Mitelmans exempel präglas också av insikten om att inga framgångar kan tas för givna.
Erfarenheten av krig och umbäranden leder både till driftighet och en förståelse för att framsteg inte är något som kan lämnas åt slumpen. För att lyckas i en global ekonomi krävs en tydlig idé om vart man vill.
Ett exempel på detta är Estlands ambition att bli världsledande inom it, som fått prägla både skattesystem och digitalisering av den offentliga sektorn. Ett annat exempel är Georgiens arbete för att bli attraktivt för internationella investerare, ett arbete som sträckt sig från kraftfulla åtgärder för att bekämpa korruption inom polisen till införandet av en låg och platt inkomstskatt.
I detta syns en markant skillnad jämfört med det i Sverige dominerande förhållningssättet, som snarare tenderar att ta vår position, som ett av de rikaste länderna i världen, för given. De långsiktiga idéerna om vilket land Sverige ska vara om 20 år, och vilka reformer som ska ta oss dit, lyser med sin frånvaro.
Det riskerar som Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson Mats Persson nyligen konstaterade i en intervju att leda till ett långsamt förfall: ”Andra länder satsar väldigt hårt i den ekonomiska politiken – med stora framgångar – för att bli vinnare i globaliseringen medan Sverige är rätt så nöjda med läget.” (Tidningen NU 5/9)
Den mätthet och brist på framtidsperspektiv som Persson varnar för återkommer i själva verket på politikområde efter politikområde. Det duttas med särregler i stället för att skapa ett skattesystem som långsiktigt gynnar företagande och utbildning. Det är trots urstarka statsfinanser svårt att fatta beslut om investeringar i ny infrastruktur.
Utbildningsväsendet tycks impregnerat med flumskolans pedagogiska ideal. Och det har tagit åratal innan svenska politiker insett att gängkriminaliteten är ett problem som påverkar samhällets hela funktionssätt. Allt detta urholkar sakta framtidstron.
Att återupprätta den svenska framtidstron är ett politiskt projekt som spänner över skola och skatter till det allra mest grundläggande – den fysiska tryggheten. Riskerar du att bli rånad eller komma i vägen för en skottlossning finns inget utrymme för optimism.
