”Jag har en dröm om att få känna mig hel och få en klar identitet” säger Sabina Högstrand i Dagens Nyheter (22/2). Hon är en av tjugo vuxna utlandsadopterade som vittnar i tidningen om oklarheter i samband med sin adoption, i samband med en stor granskning av transnationella adoptioner.
Det handlar om dokument som inte stämmer, och som ger en falsk bild av under vilka omständigheter barnet har adopterats bort. Felaktigheterna har sedan uppdagats när de adopterade valt att i vuxen ålder försöka söka sina rötter i ursprungslandet.
Sanningen som de möter där är ofta fruktansvärd. Mammor som inte velat lämna bort sitt barn, men tvingats av nära släktingar. Fall där sjukhuspersonalen efter förlossningen sagt till den nyförlösta att barnet dött, samtidigt som det inte finns någon kropp att begrava. Andra barn har lämnats in för tillfällig omvårdnad, men varit försvunna när de ska bli hämtade.
Stulna barn har kommit till Sverige, genom transnationell adoption. För de drabbade individerna är det ett stort trauma, från statens håll ett enormt svek. Granskningen i DN pekar på att bristerna i adoptionsförfarandet inte bara finns i ett fåtal länder, utan att larm hörts från många av de större adoptionsländerna.
Ett av dem är Chile, där en tv-kanal år 2018 avslöjade att över tiotusen adoptioner varit olagliga. Efter det har en parlamentarisk utredning slagit fast att barn har blivit stulna. Det har dragit igång en omfattande brottsutredning i landet, som granskar tusentals adoptionsfall, varav några hundra har adopterats till Sverige.
Socialminister Lena Hallengren (S) har nu öppnat upp för en svensk utredning kring vad som skett (DN 22/2). Tidigare har beskedet varit att man sagt sig vänta på utfall i den chilenska brottsutredningen innan man drar igång en inhemsk, men när den nu med Hallengrens ord ”drar ut på tiden” kanske den tillsätts tidigare.
En grundlig utredning av vad som faktiskt skett är ett första viktigt steg mot upprättelse för de som drabbats. Den processen bör dra igång snarast, och syna adoptioner från flertalet länder. I en del andra europeiska länder har liknande utredningar lett till att man tillfälligt stoppat adoptioner från utlandet.
De senaste åren har antalet transnationella adoptioner minskat. Det beror på dels på att olika metoder för IVF förbättrats, men även på att välståndet i flera adoptionsländer ökat. Flera barn adopteras nu i stället av en inhemsk familj.
Inhemsk adoption är också vad Haagkonventionen från 1993 förordar i första hand, transnationell ska vara en sista utväg. På så sätt är utvecklingen positiv. Men vissa orosmoln kvarstår ändå.
När Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd gick igenom rapporterna för nästan samtliga barn som adopterades 2017 upptäcktes brister. Hälften saknade viktiga uppgifter om huruvida och i vilken utsträckning man först eftersökt barnets familj i ursprungslandet. När information fanns var den ofta knapphändig.
Förutom att försöka utreda sanningen om de oförrätter som begåtts, finns det därför anledning att se över om dagens adoptioner kan bli mer rättssäkra. Historien går inte ändra på, men det går att undvika att samma misstag upprepas igen.
