Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
De kommuner som vågar satsa på sin kulturskola kommer att vaska guld till kulturupplevelser. Bild: Max Holm
De kommuner som vågar satsa på sin kulturskola kommer att vaska guld till kulturupplevelser. Bild: Max Holm

Kent Nilsson: Strategi för ett rikt kulturliv i hela regionen

Gemensamma nämnaren för alla kategorier utövare är möjligheten till obundet och fritt skapande.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I skrivandets stund gäller fortfarande regeringens restriktioner om maximalt 50 personer på publika arrangemang. Coronapandemin har stark inverkan på bland annat kulturen och det är osäkert när de mer absurda inslagen i restriktionerna försvinner. Rotundan i Norre Katts park är ett exempel. På samma yta där 100 personer får fika samtidigt måste hälften gå ifrån om det startar ett kulturinslag.

En av de kulturpolitiska förutsättningarna som styr samarbetet inom Region Halland lyder ”Förutom att erbjuda ett rikt utbud av kulturupplevelser och möjligheter till eget skapande är kulturlivet bärare av och garant för ett öppet demokratiskt samhälle byggt på yttrandefrihet och människors likvärdiga tillgång till kultur, kunskap och bildning. Spika upp det på väggen!

Fram till 15 augusti finns det möjlighet att yttra sig över det förslag till kulturstrategi som arbetats fram av Regionen och kommunerna tillsammans. Dokumentet är mycket omfattande och lämnar tillsynes ingen

utanför. De nationella kulturmålen ska förstås uppfyllas vilket bland annat ställer krav på att ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och möjlighet att utveckla sina skapande förmågor”. Detta är ett nog så viktigt mål. Ett annat viktigt mål är ”barns och ungas rätt till kultur ska särskilt uppmärksammas”.

Ibland tas det för givet att grunden i kulturlivet ska byggas av dem som på egen hand vill skapa och sedan erbjuda samhället kulturupplevelser. För att motsvara efterfrågan på upplevelser behövs såväl kvalitet och spets som amatörkultur. Gemensam nämnare för alla kategorier utövare är möjligheten till mångfald och obundet fritt skapande. Det är dock inte ovanligt att politiker ser yttrandefriheten i kulturen som ett problem.

För att kulturen ska kunna utvecklas krävs ett brett samarbete i både finansierings- och producentledet. Som kulturproducent gäller det inte bara att vara skicklig på bokningar, arrangemang och publik, det gäller också att vara skicklig på att söka bidrag. Möjligheten att lyckas tycks ibland vara större för ekonomer än esteter. Kanske gäller det att vara bättre på möten med förvaltningarnas kulturbyråkrater än i mötet med sin publik. Region Halland samarbetar med flera produktiva aktörer, eller den konstnärliga och kulturella infrastrukturen som den också kallas.

När det gäller målet med ungdomskultur har studieförbunden stor betydelse, men det som är helt avgörande för om ungdomsmålet ska uppfyllas är kulturskolorna vars verksamhet är pedagogisk och oftast kostnadseffektiv.

De kommuner som vågar satsa rejält på sin kulturskola kommer att vaska guld till kulturupplevelser, både i nutid och framtid. Dramalogen är ett bra exempel på en kulturresurs som knappast hade existerat utan Halmstads kommuns estetiska gymnasium och Kulturskola.

Det går inte här att lyfta fram all den verksamhet som utgör kulturresurser i Regionen. Förslaget till kulturstrategi utgörs av 64 sidor text. Men eftersom Kulturhuset i Folkparken nu är på tapeten kan det passa att nämna: IB (Isildurs Bane), Operation Opera, Teater Albatross, Västsvensk Turnerande Sommarteater (Gatuteaterfestivalen) och Teater Halland (länsteatern).

För några år sedan spelade Teater Halland föreställningar i Kulturhuset. Det var Strindbergdramat ”fröken Julie”. Såväl kulisser, ensemble som publik befann sig på Stora scenen. Koncentrationen och dialogen mellan fröken Julie och betjänten Jean var hundraprocentig. Plötsligt stannade glassbilen utanför huset och tillförde med sin trudelutt ett udda inslag i den Sörmländska 1800-talsidyllen. Men det var först mot slutet av pjäsen som det blev drama även i kulisserna. Den kniv som fröken Julie skulle ta livet av sig med i slutscenen saknades bland rekvisitan.

Kulturhusets scenmästare Göran sprang snabbt upp för trappan till personalrummet bakom kulisserna och greppade första bästa redskap. Det råkade bli en smörkniv som följde med från köket och blev till ensemblens räddning.

Den kvällen tog stackars fröken Julie livet av sig med en slöjdad smörkniv. Det är detta som är charmen med teater.