Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Många skärgårdsmiljöer och andra attraktiva sommarmiljöer blir tomma och ödsliga under det övriga året. Bild: Mats Schagerström/TT
Många skärgårdsmiljöer och andra attraktiva sommarmiljöer blir tomma och ödsliga under det övriga året. Bild: Mats Schagerström/TT

Malin Lernfelt: Sommarparadisen ska inte behöva frukta hösten

Det går att lagstiftningsvägen förhindra att det skapas spöksamhällen elva månader om året. Det visar erfarenhet från våra nordiska grannländer.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Höstvindar drar fram över Sverige och i många av de samhällen som bara för några veckor sedan sjöd av liv gapar husen tomma. Det är tyst och mörkt, bara i något enstaka fönster lyser en lampa.

Kullerstensgator och badvikar ligger öde, ingen dricker kaffe i syrenbersån och den lokala matbutiken kämpar återigen med lönsamheten. Välbärgade storstadsbor, utlandssvenskar, norrmän och danskar har lämnat sina sommarvisten.

Efter sig lämnar de skärgårdar, kulturbygder och småstäder som allt mer avfolkas och dör (om man bortser från några sommarveckor per år). För de helårsboende som blir kvar försämras samhällsservicen och arbetstillfällena blir färre. Otryggheten växer.

I våra grannländer har man sedan många år vidtagit åtgärder för att hålla kusterna levande och för att landsbygden och fjällen inte ska avfolkas utan i stället utvecklas. Många av de norrmän och danskar som köper sommarhus i Sverige som de lämnar tomma stora delar av året hade inte kunnat göra samma sak i sina egna länder.

Både Danmark, Norge och Finland har i dag olika former av boplikt i lagen för att förhindra att helårsbostäder blir fritidsboenden. Man underlättar också för människor som vill bo kvar – eller bosätta sig permanent – i områden där många vill semestra att köpa en bostad till en rimlig kostnad. Något som kan bli omöjligt om sommargäster trissar upp priserna.

Danmark och Finland har förbehåll från EU som ger dem rätt att kräva att utlänningar har statlig dispens för att förvärva en fritidsbostad. På Åland gäller så kallad hembygdsrätt, som innebär att man måste ha varit bosatt på ön i minst fem år för att få förvärva en fastighet. På den danska ön Bornholm och på den danska västkusten måste människor i de flesta byar vara helårsboende för att få köpa ett hus.

I Norge har kommunerna en rätt att ansöka om att införa boplikt i särskilt utpekade områden. Det har drygt 40 kommuner från norr till söder gjort. I praktiken fungerar boplikten som en brukandeplikt och den kräver att den som äger ett hus måste använda det minst sex månader om året (eller hyra ut till någon annan).

Undantag görs för fastigheter som ärvs eftersom familjer inte ska behöva göra sig av med hus som funnits i släkten i generationer samt för tomtmark. Resultatet har blivit det önskade.

Det går alltså – om man vill – att lagstiftningsvägen förhindra att det skapas spöksamhällen elva månader om året. Visst finns det också problematiska aspekter av att sätta upp villkor för husköp och nyttjande. Bland annat innebär det ett ingrepp i den privata äganderätten. Men en boplikt skulle också gå att göra frivillig, som exempelvis kommuner i Bohuslän föreslagit. Det skulle innebära att den som förbinder sig att sälja till fastboende kompenseras genom lägre skatt eller avgifter.

Oavsett lösning kan den svenska staten inte längre sticka huvudet i sanden som man gjort i decennier. Alla tjänar i längden på att de platser som så många älskar även fortsättningsvis har skolor, affärer, poliser, butiker och kommunikationer.

Det är därför dags att frågan tas på allvar och att man tillsätter en utredning med målet att förhindra att även de sista lamporna i fönstren släcks när hösten kommer.