Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den fina ambitionen om gemensamt ägande, solidaritet och återbäring har inte alltid lönat sig för kooperationen. Bild: Hasse Holmberg / TT

Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Är det näringslivets uppgift att göra världen bättre?

Det är tveksamt om det är önskvärt att stora företag, utöver sin redan betydande makt på marknaden, ska definiera vad som är bäst för samhället.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Häromdagen skrev 181 chefer för några av de största amerikanska företagen – bland andra Apple, Amazon och Walmart – på ett manifest där de lovar att ge fullt fokus på fler intressenter än aktieägarna.

Men vad är ett företags främsta syfte? Att utföra tjänster och tillverka varor som kunder önskar och är beredda att betala för? Att skapa arbetstillfällen så att människor kan försörja sig? Att generera tillväxt i ekonomin i stort? Att bidra till samhällsnytta i största allmänhet? Eller att ge vinst till ägarna?

Efter andra världskriget blev nationalekonomin en av de mest dominerande samhällsvetenskaperna och det förhärskande synsättet blev att vinst är det allenarådande målet. Genom att sträva efter vinst använder man resurserna så effektivt som möjligt. Så lyder teorin.

Sedan ett drygt decennium tillbaka har det emellertid blivit allt populärare att även tala om företagens sociala ansvar, eller ”corporate social responsibility” (CSR). I dag kallas det kort och gott för hållbarhet och har blivit en ledstjärna och ett honnörsord i de flesta bolag.

Gott så. För det är väl utmärkt att företag tar ansvar för miljön, lokalsamhället, sina anställda och betalar skatt – varmt påhejade av medvetna konsumenter. Men det finns relevant kritik mot att företag ställer upp alltför många vitt skilda mål.

Är det till exempel säkert att varje enskilt företag – stort som litet – har kompetensen att fatta de bästa besluten ur alla aspekter? Risken finns att medarbetarnas arbetstid används till annat än att förbättra och producera det som företaget faktiskt kan ta betalt för och fortsätta sin verksamhet långsiktigt. Ny teknik riskerar också att slå igenom långsammare.

Det är också tveksamt om det är önskvärt att stora företag, ut-över sin redan betydande makt på marknaden, ska definiera vad som är bäst för samhället.

Dessutom bygger tankefiguren på att det inte riktigt räcker för ett företag att odla livsmedel eller klippa hår – de ska också tvingas motivera sin existens på annat sätt.

Hållbarhetstänket bygger på ett ärligt uppsåt om att göra världen bättre. Men bara för att man vill väl måste det inte alltid bli som man tänkt sig.

Dagens Nyheter publicerade i somras ett långt reportage om varför Konsum, och sedermera Coop, har blivit omsprunget av Ica (21/7). Trots den fina ambitionen om gemensamt ägande, solidaritet och återbäring har de mer kapitalistiskt styrda franchiseföretagen vunnit kundernas gunst. Varför?

Mycket talar för att de flesta väljer ett lågt pris framför varor som lanseras som ekologiska och solidariskt producerade.

Till syvende och sist är det ofrånkomligt att politiken har en nyckel- roll att spela för att komma tillrätta med de stora frågorna som klimatkrisen och ojämlikheten i världen. Folkvalda församlingar är bäst skickade att stifta lagar och regler och se till att miljöförstöring kostar.

Företag bidrar bäst genom innovationskraft och genom att leverera det som människor efterfrågar.