Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

LO. Kommer LO knyta sig kvar vid ett parti som allt mindre bryr sig om arbetare? Bild: Claudio Bresciani/TT
LO. Kommer LO knyta sig kvar vid ett parti som allt mindre bryr sig om arbetare? Bild: Claudio Bresciani/TT

Pontus Almquist: Socialdemokraternas relation till LO kan vara i fara

Socialdemokraterna har aldrig tidigare attraherat så liten andel av arbetarväljarna som i årets val. Frågan är hur det kommer att påverka LO:s relation till partiet.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Arbetarflykten från Socialdemokraterna fortsätter enligt SVT:s vallokalsundersökning (Valu). Endast 32 procent av de väljare som identifierar sig som arbetare röstade på partiet i höst, vilket får ses som en nästan obetydlig överrepresentation jämfört med valresultatet som helhet (30,3 procent). Så sent som 2014 var stödet bland arbetarväljarna närmare 40 procent.

För ett maktparti som Socialdemokraterna, som ända sedan starten har varit ett intresseparti för arbetarrörelsen och som till och med har “arbetareparti” i sitt namn, måste siffrorna vålla en identitetskris. Stödet från arbetarväljarna har varit grunden till Socialdemokraternas regeringsinnehav så länge partiet har funnits, men nu är de alltså knappt ens överrepresenterade bland arbetarna. Samtidigt är det första gången en majoritet av arbetarna inte röstar på vänsterblocket.

Anledningen till det är flera. Arbetarväljarna har blivit mindre intressanta att attrahera i takt med att andelen arbetare har blivit färre. I stället har Socialdemokraterna mer och mer kommit att appellera till en storstadsbaserad medelklass. Exempelvis har Socialdemokraterna i allt lägre utsträckning talat om arbetares rättigheter och trygghet till förmån för reformer för det stora flertalet såsom familjeveckan.

Att januariavtalet drev igenom en reform av anställningsskyddet cementerade ännu mer denna bild och att rekrytera en och annan gammal fackpamp till ministerposter räcker inte för att tvätta bort den.

En annan uppenbar faktor är att arbetarkollektivet de senaste decennierna har blivit mer heterogent i takt med invandringen till landet. De frågor som attraherar svenskfödda arbetare är svåra att profilera sig i parallellt med att man försöker locka utlandsfödda arbetare. Den förra gruppen har betydligt bättre snappats upp av Sverigedemokraterna de senaste åren. Medan Socialdemokraterna har pratat om antirasism har SD pratat om invandringen som ett hot mot den svenska välfärden.

Sverigedemokraterna samlade 29 procent av arbetarväljarna och om trenden fortsätter bara sedan 2018 kommer de att vara det största arbetarpartiet redan i nästa val. Bland de LO-anslutna arbetarna är övertaget alltjämt större (41,2 respektive 27,5 procent), men frågan är om organisationens massiva ekonomiska och politiska stöd till Socialdemokraterna på sikt kommer vara hållbart – eller ens från medlemmarnas perspektiv – gynnsamt, när tappet fortsätter.

LO aviserade i början av oktober att man tänker inleda påverkanssamtal med Sverigedemokraterna – något man tidigare reagerat kraftigt negativt mot när näringslivet har gjort det. Det är säkert inte så populärt bland de medlemmar som lyssnat på rörelsens demonisering av SD, men det är ett logiskt steg för en organisation som slår vakt om sina medlemmars intressen.

Knäckfrågan på längre sikt är varför LO ska binda sig till en socialdemokrati som i allt lägre utsträckning riktar sig till och får politiskt genomslag bland arbetare. Det facklig-politiska samarbetet har länge knakat i fogarna, men valet 2022 blev en extra hård stöt.