Det går ett spöke genom Europa – Nato-spöket. Europeiska länder som länge har varit neutrala eller militärt alliansfria – som Finland, Sverige och Irland – börjar ompröva de ställningstagandena.
Inte minst i Finland har den säkerhetspolitiska debatten varit öppen för omprövningar vad gäller ett eventuellt finskt Nato-medlemskap, och ledande politiker som presidenten Sauli Niinistö och den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin har inte stängt några dörrar.
Det står i skarp kontrast till den svenska S-regeringens valhänta hantering av säkerhetspolitiken generellt och Nato-frågan i synnerhet. Kort efter att Ryssland framförde sina säkerhetspolitiska krav i december sade försvarsminister Peter Hultqvist (S) att Sverige inte ska gå med i Nato "varken nu eller senare" (DN 20/12-21).
Så sent som i början av mars menade statsminister Magdalena Andersson (S) att en svensk ansökan om Nato-medlemskap skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa” (SVT 8/3). Det var en kommentar som hon senare fick korrigera, och som väckte skarp kritik från bland annat den ledande finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors (HBL 9/3).
På onsdagen luckrade statsministern upp regeringens position ytterligare, när hon i SVT:s 30 minuter meddelade att man "inte utesluter ett Nato-medlemskap".
Trots att S-regeringen stundtals har hanterat den största säkerhetspolitiska krisen i Europa sedan andra världskriget som Bambi på hal is har det höjts röster som menar att oppositionen är lika goda kålsupare och också orsakar splittring.
Efter att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson meddelade att en M-ledd regering kommer att ta Sverige in i Nato oavsett S position skrev till exempel Dagens Nyheters ledarsida att ”[m]oderater som vill plocka poäng inför valet utgör ett hinder” för att Sverige ska kunna gå med i försvarsalliansen (DN 18/3).
Men det är inte oppositionen utan regeringen som gång på gång har försummat möjligheten att förankra Sveriges säkerhetspolitiska linje brett i riksdagen. Från 2014 och framåt har Sveriges säkerhetspolitiska linje beskrivits på en rad olika sätt i regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer, utan att det har föregåtts av någon bred politisk förankring.
Ett exempel på det är att en majoritet i riksdagen sedan 2020 är för en så kallad Nato-option, som innebär att Sverige liksom Finland tydligt uttalar och upprätthåller vår möjlighet att söka Nato-medlemskap.
Utrikesminister Ann Linde (S) säger sig inte ens förstå vad Nato-optionen innebär (SvD 15/1). Tydligare än så blir inte regeringens ovilja att lyssna på oppositionen. Att oppositionen nu ”bråkar” med regeringen i Nato-frågan måste ses i det ljuset.
I en vital demokrati är åsiktsskillnader en styrka, även när det gäller rikets säkerhet. Det betyder inte att det inte vore önskvärt med blocköverskridande överenskommelser om svensk säkerhetspolitik
Men om sådana ska komma till stånd är det regeringen som ska söka stöd, inte oppositionen som ska lägga sig platt.
