Ekobrottsmyndigheten fungerar för dåligt, enligt en granskning som presenterades av Riksrevisionen nyligen.
Ekobrottsmyndigheten fungerar för dåligt, enligt en granskning som presenterades av Riksrevisionen nyligen. Bild: Christine Olsson

Slapphänt styrning av Ekobrottsmyndigheten

Den årliga kostnaden för ekonomisk brottslighet i Sverige uppskattas till hundratals miljarder kronor. En eftersatt Ekobrottsmyndighet täpper inte till hålen.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS

Genom ett mer effektivt brottsförebyggande samt brottsbekämpande arbete inom ekonomisk brottslighet finns det många miljarder som staten kan hämta hem. Det var också tanken bakom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten (EBM) i slutet på 1990-talet. En specialistmyndighet skulle på ett mer effektivt sätt kunna möta de tilltagande problemen med allvarlig ekonomisk brottslighet, sades det.

De tilltänkta effektivitetsvinsterna har dock lyst med sin frånvaro. Åtminstone enligt Riksrevisionens granskning som presenterades på luciadagen.

Granskningen riktar skarp kritik mot Ekobrottsmyndighetens nuvarande ordning. Den sträcker sig till och med så långt att en större översyn av myndighetens uppdrag och ansvarsområden efterfrågas. Dels kritiseras EBM på grund av sin bristande interna styrning sett till organisering och uppföljning. Och dels riktas strålkastarna mot regeringen och dess tafatthet i att undanröja byråkratiska hinder.

ANNONS

Det handlar till exempel om det stuprörssystem som tyvärr är vanligt förekommande inom offentlig sektor. EBM:s underrättelseverksamhet har inte de förutsättningar som krävs för att upptäcka och förhindra ekonomisk brottslighet effektivt, menar Riksrevisionen – och riktar udden mot regeringen.

Underrättelseverksamheten har haft händerna bundna eftersom de saknar direktåtkomst till viktig information från andra närstående myndigheter som Skatteverket. Det innebär att en utredare måste skicka en individuell förfrågan i varje enskilt fall.

Kritiken bygger på flera delar, men få av punkterna kommer som en överraskning. Det är nämligen inte första gången som regeringens bristande styrning kritiseras. För två år sedan publicerade Riksrevisionen rapporten "Myndighetsgemensamt arbete mot organiserad brottslighet – brister i styrning och uppföljning" som slog fast att regeringens arbete för att samordna myndigheternas insatser är på tok för spretigt.

Särskilt i ljuset av hur mångfasetterad den ekonomiska brottsligheten har kommit att bli. Det handlar om allt från bluffakturor till skattefiffel och pengatvätt. I många fall används också vinster från ekonomisk brottslighet för att finansiera annan grov brottslighet. På så vis drabbar det både offentliga institutioner, småföretagare och enskilda människor.

Att justitieminister Morgan Johansson (S) fortfarande inte har tagit initiativ till att lösa problemen inger knappast förtroende. Medan upplägget från brottslingar som utnyttjar kryphålen blir alltmer komplicerade har en effektiv myndighetsstyrning för att stävja kriminaliteten uteblivit.

ANNONS

Det är säkert svårt att väcka engagemang för det svidande utlåtande som Riksrevisionen kommer med. Särskilt när kritiken förmedlas på torr kanslihussvenska.

Men den slapphänta styrningen av en av Sveriges rättsvårdande myndigheter säger något större om hur konkreta, brottsbekämpande åtgärder faller i glömska i skuggan av handlingskraftiga pressträffar med höjda straff i fokus.

ANNONS