När det görs brukarundersökningar inom hemtjänsten är det några saker som de äldre särskilt efterfrågar och önskar. Det är att samma personer ska komma och hjälpa dem, så att de kan känna sig förstådda och trygga.
De som arbetar inom omsorgen vill i sin tur ha tillit, ett tydligt handlingsutrymme och mandat att göra professionella bedömningar för att kunna utföra sina uppgifter på ett så bra sätt som möjligt. Ofta saknas mycket, om inte allt, av detta i hemtjänsten i dag.
I stället tvingas gamla sköra människor uppleva hur ständigt nya ansikten passerar in och ut genom dörren och viktig information försvinner på vägen.
Personalen i sin tur stressar mellan vårdtagarna, arbetet är strikt planerat och minutstyrt trots att arbete med människor ständigt innebär att olika saker inträffar som inte går att planera eller förutse. Situationen är inte värdig eller human, varken ur ett brukar- eller arbetstagarperspektiv.
Något fackförbundet Kommunal uppmärksammat i ett antal filmer med titeln ”Skit händer”. Filmerna har retat upp Ledarnas förbundsordförande Andreas Miller som i en debattartikel i Expressen (11/4) skriver: "Chefer, som också är människor, framställs som galna och minutkontrollerande fårskallar som sticker huvudet i sanden".
Det går säkert att tolka Kommunals rekryteringsfilmer på olika sätt om man anstränger sig. Men i realiteten är det knappast cheferna som individer som kritiseras, utan ett ohållbart system. Något kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård även påpekar i en replik (15/4).
Ragnegård skriver om det hysteriska mätandet och klockandet som något som inte bara är en svårighet för hennes medlemmar utan även är ett problem för många chefer som får sämre förutsättningar att bygga upp en fungerande verksamhet.
För att något ska förändras är det de styrande politikerna som måste ta ansvar och sätta stopp för Lean-modeller och byråkratisk härdsmälta inom äldreomsorgen.
I boken Välfärdsfabriken (Leopard förlag, 2014), skriven av Kristina Mattsson, beskrivs ett försök med självstyrande grupper som gjordes inom hemtjänsten i Örebro på 1980-talet. Personalen arbetade tillsammans med gemensamt ansvar för ett antal äldre.
Syftet var att skapa trygghet men också att behålla kunskap och kompetens i ett yrke där det ibland är hög genomströmning, och bygga samhörighet mellan de anställda. Enligt en av de som var med och som intervjuas i boken var arbetssättet mycket uppskattat.
Ändå togs det bort och ersattes av kontroll, ordergivning uppifrån och digitala system som lägger schema utan att ta hänsyn till mänskliga relationer. I den riktningen har äldreomsorgen utvecklats i princip hela landet sedan 1990-talet.
En äldreomsorg som är långsiktigt hållbar, där personalen inte går in i väggen och blir långtidssjukskrivna och där de äldre kan känna sig trygga och omhändertagna kräver ett nygammalt tänk. Hemtjänsten måste ha mänskliga relationer i centrum, inte teknik.
Där måste finnas luft i systemet och människor ska behandlas värdigt. Något som kanske inledningsvis kostar lite mer – på papperet. I förlängningen har dock både kommuner, andra huvudmän, personal och brukare allt att vinna på att skrota löpande band-principen i arbete med människor.
