Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Björn Åstrand har utrett hur skolan kan bli mer likvärdig, förslag som riksdagen röstade ner. Bild: Mattias Karlsson
Björn Åstrand har utrett hur skolan kan bli mer likvärdig, förslag som riksdagen röstade ner. Bild: Mattias Karlsson

Mattias Karlsson: Skolsegregation är dåligt för alla elever

Under en längre tid har det funnits starka låsningar inom skolpolitiken, trots de stora problemen som finns i dag med en bristande likvärdighet.
För att komma till rätta med skolans problem med en ökande skolsegregation behövs en samsyn om skolans uppdrag, och ett svar på frågan: Vad har vi skolan till?

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I början av sommaren behandlade riksdagen två förslag med syftet att öka likvärdigheten i skolan. Förslagen byggde på den så kallade Åstrandsutredningen, som la fram förslag på att motverka den ökande skolsegregationen, så att skillnaderna minskar mellan elever och mellan skolor, skillnader som är en konsekvens av de stora reformer som genomfördes i början av 1990-talet, kommunaliseringen och friskolereformen.

Men en riksdagsmajoritet bestående av M, KD, SD, L och C röstade ner förslagen från utredningen. Därmed består de starka låsningarna som funnits under lång tid inom skolpolitiken.

Jag tar kontakt med Björn Åstrand som ledde utredningen om en mer likvärdig skola. Vi träffas på ett fik i Stockholm ett par veckor före valet, för att samtala om skolan i ett större perspektiv.

”Jag blev glad när du tog kontakt just med strävan efter att vi kanske borde höja blicken, och ställa oss frågan: ’Vad har vi skolan till?’. Att du hade en önskan om att vi borde diskutera den större frågan och vad som är tankegodset bakom skolan. Om vi sedan har konsensus kring det så borde man därefter bestämma sig för hur den ska se ut”, säger Björn Åstrand.

Han har en lång karriär inom skolans område, bland annat som lärarutbildare och skolforskare. Mest känd är han för sina statliga utredningar om skolan, och framför allt då likvärdighetsutredningen som presenterades våren 2020. Den utredningen blev startskottet för de senaste årens intensiva debatt om skolan.

Utredningen tog avstamp i att skolsegregationen är ett ökande problem och lade förslag på hur den kan motverkas, bland annat genom att differentiera skolpengen eftersom kommunerna har ett större ansvar än friskolorna, och att slopa kötid som urvalsmetod till friskolorna för att därigenom öka likvärdigheten. Båda dessa förslag röstades dock ner av riksdagen. Därmed består låsningarna inom skolpolitiken, och en reformering av skolsystemet tycks allt mer avlägsen.

Det var alltså med den utgångspunkten jag kontaktade Björn Åstrand. Åter till fiket och samtalet om skolan och specifikt frågan, vad har vi skolan till?

”Vårt samtal om skolan börjar ofta i kvalifikationsbegreppet. Poängen med skolan är att den ska kvalificera individen för arbetsmarknaden och någon form av ett liv som en aktiv medborgare, säger Björn Åstrand, och fortsätter:

”Vi har också en stark tradition av att skolan ska socialisera oss, att vi ska fungera som människor i grupp, att vi kan jobba tillsammans med andra. Det blir punkt två, socialisation, att skolan har en funktion som är viktig, att vi får möta olika individer från olika delar av samhället, olika kulturer, det som finns runt omkring oss. Det vi får möta i livet ska vi möta i skolan, och utveckla de här färdigheterna så att du och jag kan umgås här.”

Men utöver dessa två aspekter av skolan så det finns en till viktig del till av skolan, den som handlar om individen.

”Utbildning har alltid haft en tredje aspekt, och som vi har svårt att hitta ett begrepp för på svenska. På engelska brukar man prata om ’subjectification’, som man skulle kunna översätta till individblivande, och som innebär att hitta sin personlighet, sin unika särart. Vem är jag? Vad är mina drömmar, vad är min strävan, vad är mina färdigheter?”, säger Björn Åstrand, och menar att denna sista punkt, att bli en individ, kanske är den viktigaste punkten för skolan.

Björn Åstrand menar att de tre aspekterna av skolan utgör en slags komposit, ändrar man i den ena delen kommer man också att ändra i de andra delarna. Och i Sverige har vi sannerligen ändrat den komposit som är skolan i och med de stora reformerna i början av 1990-talet, kommunaliseringen och friskolereformen.

”Man såg inte hur komplicerat det var. Även med den bästa viljan hade det gått dåligt”, menar Åstrand.

För att förstå var den svenska skolan befinner sig nu vill Björn Åstrand blicka bakåt i skolhistorien.

”Man kan hamna i två helt olika förståelser för dagens problem givet vilka historiska perspektiv som vi anlägger. Om vi tar ett långt historiskt perspektiv, var börjar arbetet med den moderna skolan i Sverige? Då blir det kanske i början av 1800-talet. Då började vi koppla ihop utbildning och medborgarskapstanken. Då får vi en syn på vad problemen är. Sedan finns det ett kortare perspektiv, och det börjar med skolkommissionen 1946. Vad blir det för skillnad?”

”Om vi tittar på skolan i det kortare perspektivet så uppfattar vi att vi har den här goda skolan, den likvärdiga skolan, och att det är normen. Sedan har vi några reformer som de sista decennierna som har ställt till det. De åtgärder vi då ska göra, ska justera de här mindre problemen. Det är ett sätt att se det hela”, säger Björn Åstrand.

”Om vi tar det här långa perspektivet så har skolan handlat om att det finns en massa olika aktörer. Det finns inga styrstrukturer, ingen samordning, och parallella strukturer. Det uttrycker ett samhälle som är djupt ojämlikt, med olika villkor och stora ekonomiska skillnader. Då blir problemet ett helt annat. Under ett par tre decennier efter andra världskriget så lyckas man att centralisera den svenska skolan och reda upp en massa saker och vi fick ordning på skolan. Men så föll det isär igen. Perioden fram till grundskolans införande under 1960-talet är oordning, och sedan kommer en period med mer ordning och därefter blir det mer oordning igen. I det korta perspektivet är det en samlad ordning som är normen, men så har vi trasslat till och ska reda upp det. Jag säger inte att den ena bilden är sannare än den andra men man måste ha med sig båda bilderna.”

Och därför finns en uppfattning om att vi i dag är tillbaka i parallellskolesystemet?

”Ja, exakt.”

För mig blir parallellskolan ett uttryck för att medelklassen vill sortera bort vissa elever. Stämmer det?

”Ja, det är besvärande att det finns ett sådant behov av skolsegregation men man måste vara ärlig att säga att det behovet är starkt. Nästan inga föräldrar uttrycker det så men konsekvensen av att man vill freda sin skola från elever som man inte tycker att man känner igen får den effekten.”

Men som Björn Åstrand berättar är det så sorgligt för mycket av det man får när man begär segregation är direkt dåligt för barnen. Amerikansk forskning visar nämligen att elever som går i en integrerad skola med en allsidig sammansättning av elever lär sig mer i de grundläggande ämnena. Utöver det finns en rad andra fördelar med en allsidig sammansättning som ger dessa elever ett bättre liv, menar Åstrand.

”Alla människor vill det bästa för sina barn, och där finns ett frö till skolsegregation och behovet av det, att man tror det blir bättre för sina barn. Men det blir sämre för barnen! Det är hjärtskärande.”

Med de låsningar inom skolpolitiken som finns i dag, hur skulle en väg framåt se ut för att minska skolsegregationen?

”Om en utgångspunkt är att skolan är exempellöst viktig för samhället så måste vi göra ett antal saker. Då måste vi skapa en större styrförmåga. Marknaden kommer inte att lösa det, inte heller enskilda kommuner, Jokkmokks kommun kan inte lösa detta. Mitt argument är att skolan måste ha de här tre uppgifterna, kvalifikation, socialisation och individblivandet. Köper vi det, att skolan ska kvalificera individer, socialisera dem och att de ska få utveckla sin fulla personlighet, så kan vi inte acceptera att systemet inte svarar mot de här målsättningarna. Men i dag motverkar skolan detta”, säger Björn Åstrand, och fortsätter:

”Om vi tittar på hela Sverige så har vi en övergripande nationell policy om gemenskap, samhörighet och att vi ska bygga ett samhälle som är bra för alla. I det sammanhanget kan inte delmängderna motverka de här målsättningarna. Därför måste vi reorganisera den här delmängden som heter skola, vi måste ta tag i den. Mitt förslag var att skaffa styrkraft och samordning, och varken marknaden eller Eslövs kommun kan ta det här ansvaret. Sedan måste vi bestämma oss för att det faktiskt kostar att bedriva skola, och då måste staten gå in och säkerställa en likvärdig finansiering. I vår utredning kunde vi visa att det är exceptionellt stor variation i finansieringen, det skiljer 40 procent som inte kan förklaras. Man har skiftande effektivitet i kommunerna, men jag tror också att man har olika målsättningar. Det är inte okej”, säger Björn Åstrand.

Samtalet om skolan tar aldrig slut, men här måste jag avsluta min intervju med Björn. För att sammanfatta det.

Det kan vara en smärtsam process att som förälder förbereda sina barn för omvärlden. Där har skolan en viktig funktion, att låta barnet bli en självständig individ. Men det finns också en vilja hos föräldrarna att på något sätt reproducera den sociala klass som man själv tillhör, eller kanske mer korrekt, att försvara de privilegier som man besitter. Detta leder oundvikligen till slutsatsen att det svenska skolsystemet måste organiseras tydligare efter idén om att den ska vara likvärdig för alla, så är det inte i dag. I slutändan är skolsegregation dåligt för alla barn.

För att lösa upp de låsningar som finns i dagens skolpolitik behöver vi lyfta blicken och bredda perspektivet. Bristen på en samsyn om varför skolan finns leder till att det i skoldebatten finns vitt skilda utgångspunkter till hur dagens skola bör bedrivas och organiseras.

Förespråkare av dagens skolsystem vill inte erkänna det, men målet om en likvärdig skola är inte förenligt med den marknadsskola vi har i dag. Därför måste dessa förespråkare ställas mot väggen och avkrävas svar på frågan, vad ska vi ha skolan till? Den frågeställningen borde vara helt central de kommande fyra åren i svensk politik, oavsett utgången i söndagens val.

Låt aldrig samtalet om skolan ta slut.