På måndagen tog skolminister Lotta Edholm (L) emot en 1 500 sidor lång utredning om hur staten kan ta ett större ansvar för skolan.
På måndagen tog skolminister Lotta Edholm (L) emot en 1 500 sidor lång utredning om hur staten kan ta ett större ansvar för skolan. Bild: Tim Aro/TT

Skolpolitikens polarisering hotar Sverige framtid

Det svenska skolsystemet är i behov av genomgripande reformer. Men svåra låsningar i skolpolitiken hindrar sådana förändringar. Det krävs därför en samsyn som skolans problem, och hur dessa ska lösas.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

På måndagen tog skolminister Lotta Edholm (L) emot en omfattande utredning om hur staten kan ta ett större ansvar för den svenska skolan med syftet att den blir mer likvärdig.

På en pressträff berättade utredaren Thomas Persson kortfattat om utredningens alternativ för en mer statlig skola, antingen genom att staten helt ta över driften av de offentliga skolorna eller att staten tar ansvar för finansiering och kompetensutveckling.

I de båda alternativen tar staten i olika grad ett betydligt större ansvar för skolans finansiering än i dag. Det är välkomna förslag, men det kräver också en politisk enighet som saknas i dag, och framför allt uthållighet.

ANNONS

”Om man ska ge sig in i skolreformer som handlar om strukturen då måste man skapa breda majoriteter. En av våra poänger är att det tid, tre, fyra eller fem mandatperioder”, säger Thomas Persson i en kommentar till ledarredaktionen.

Det var i januariavtalet, som slöts 2019 mellan S, MP, L och C, som det framgick att det skulle tas fram ett beslutsunderlag för hur ett statligt huvudmannaskap för skolan kan se ut, ett krav som framför allt drevs av Liberalerna. Den utredningen kom igång först i december 2020 och har alltså nu pågått i nästan två år.

Många av utredningens slutsatser låter som självklarheter för den som är intresserad av hur det svenska skolsystemet fungerar. Det finns väldigt stora skillnader i den svenska skolan och det beror på att resursfördelningen som ska vara kompensatorisk inte fungerar. Det är också väldigt många olika huvudmän som är inne och styr skolan, förutom landets 290 kommuner så tillkommer alla friskoleföretagen. Skolan är helt enkelt inte likvärdig, varken för eleverna eller skolorna. Därför behövs det förändringar av mer grundläggande karaktär, enligt utredaren Thomas Persson.

Hur ställer sig då den nya skolministern Lotta Edholm till utredningen? Ledarredaktionen fick en kort intervju med henne.

Vilken är din kommentar på utredningen?

ANNONS

”Den bekräftar bilden att vi har ett problem i den svenska skolan när det gäller elevers rätt till en likvärdig undervisning”, säger Lotta Edholm.

Ser förutsättningarna för utredningen annorlunda ut i dag än när ni i Liberalerna initierade den från början?

”En skillnad tror jag är att vi har börjat tala om de här frågorna mer, det är inte bara Liberalerna som gör det. Allt fler politiker pratar om det. Jag tror att det är fler som ser de problem som vi faktiskt har. Det har skett en förskjutning från att man har sagt att det finns inga problem, det är en likvärdig utbildning runt om i Sverige i alla våra kommuner, till att vi ser att vi faktiskt har problem.”

Hur ser ni i Liberalerna på ett statligt huvudmannaskap, kommer ni att fortsätta att driva det i den här regeringen?

”Den här utredningen ska skickas ut på remiss nu, och det kommer att bli jätteintressant att se vad vi får in för åsikter kring den. I Tidöavtalet finns det också skrivningar om en nationell skolpengsnorm, så det är klart i någon slags styrperspektiv så är pengarna enormt viktiga, eftersom vi ser att det är så stora skillnader. Det ska vara vissa skillnader naturligtvis utifrån elevernas förutsättningar. Men de skillnader vi ser i dag är kanske inte riktigt rimliga.”

ANNONS

Tror du att utredningen kan landa i att det blir olika finansiering av offentliga skolor och fristående aktörer enligt det förslag som låg på riksdagens bord i juni i år?

”Det är alldeles för tidigt att säga någonting om det. Men själva utgångspunkten är att det ska vara likvärdiga villkor, och att elever utifrån sina förutsättningar ska få en utbildning och undervisning som fungerar.”

Ansvaret för den svenska skolan har historiskt pendlat mellan staten och landets kommuner. En stor förändring genomfördes i början av 1990-talet då Göran Persson med en smal riksdagsmajoritet drev igenom kommunaliseringen av skolan. Ett par år senare fick regeringen Carl Bildt igenom friskolereformen med fritt skolval och en rörlig skolpeng, vilket innebar att statens ansvar för skolan minskade ytterligare. Dessa två skolreformer har på kort tid haft en stor påverkan för hur skolan har utvecklats de senaste decennierna.

Att staten behöver ta ett större ansvar för skolan är därför inget kontroversiellt. Däremot finns det en stor oenighet om hur det ska genomföras, där framför allt den nuvarande regeringen inte tycks vilja förändra dagens skolsystem i grunden.

I Tidöavtalet betonas sådant som tycks vara självklart, till exempel att skolan ska ha ett större kunskapsfokus. Förvisso vill regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, öka den statliga styrningen av skolan genom en nationell skolpengsnorm, men hur den ska se ut framgår inte.

ANNONS

I stället finns det mycket som tyder på att den nya regeringen inte vill genomföra större skolreformer, och framför allt inte försämra förutsättningarna för de stora friskolekoncernerna att fortsätta sin vinstjakt. Förvisso finns det ett förslag om en ny friskolelag som ska begränsa vinstutdelningen men som förslaget är formulerat är i praktiken ett slag i luften.

Därför finns det mycket som pekar mot att de politiska låsningarna inom skolpolitiken kommer att bestå.

För varje politisk sakfråga tycks det finnas en drivkraft att polarisera. Det är kanske politikens väsen, att visa på de olika alternativen. Men skolan och dess långsiktiga mål om att bilda och utbilda nästa generation samhällsmedborgare är inte på något sätt betjänt av att politiseras, det krävs i stället både en politisk samsyn och en långsiktighet att kunna genomföra de nödvändiga förändringarna.

Det är som i fysiken, för varje förslag om att reformera skolan finns det motsvarande en politisk kraft som hindrar en sådan förändring. De förslag om riksdagen hade att behandla i början av sommaren i år om dels att differentiera skolpengen mellan kommunala och fristående skolor, dels att ta bort kö som urvalsmetod, röstades ner av en majoritet. Detta trots att förslagen var väl utredda och skulle vara träffsäkra för att skapa mer likvärdighet i skolan.

ANNONS

Om något av de förslag som den nya skolutredningen lägger fram är lösningen på skolans svåra problem är för tidigt att säga. Däremot måste riksdagspartierna på allvar söka någon form av samsyn om att dagens skolsystem med en långtgående marknadisering har kommit till vägs ände, och behöver reformeras.

I det avseendet finns det mycket bevisa för den nya regeringen för hittills har man inte visat att man vill skapa en bred majoritet för hur skolan ska bli mer likvärdig. Att Lotta Edholm inte ger några mer konkreta svar på hur regeringen vill hantera förslagen från den nya utredningen pekar också på en överhängande risk för att den blir en hyllvärmare i regeringskansliet.

Det finns många problem och utmaningar med dagens skolsystem, och som i förlängningen är ett hot mot Sveriges framtid. Det kanske allvarligaste är att likvärdigheten minskar och att skillnaderna mellan elever och skolor successivt ökar. Det innebär att alla barn inte får lika möjligheter till en bra skolgång.

Den svenska skolan blir alltså mer uppdelad; ett barns socioekonomiska bakgrund blir alltmer avgörande för hur det kommer att klara skolan. Skolan är ett lotteri, där ett barns uppväxtvillkor är avgörande för hur den ska klara skolgången. Ett sådant skolsystem leder till allt mer segregation och att klassklyftorna cementeras.

ANNONS

Därför är det av största vikt att det sker förändringar, skolreformer, som motverkar denna negativa utveckling. Detta kan bara ske genom förslag i Sveriges riksdag. Det vilar därför ett mycket tungt ansvar på den nya regeringen att agera i den riktningen.

ANNONS