De senaste veckorna har den svenskan skolan hamnat i blixtbelysning. Debatten har bland annat handlat om hur stor ersättningen till friskolorna ska vara. I dag är den så kallade skolpengen lika för kommunala och fristående skolor.
En utredning om en likvärdig skola menar däremot att friskolorna överkompenseras eftersom de kommunala skolorna har ett större ansvar. Därför föreslår utredningen att skolpengen ska sänkas, något som fått flera friskoleföreträdare att sparka bakut. Nu på måndag är sista dagen för remissvar till likvärdighetsutredningen.
Det som verkligen har fått många att få upp ögonen för tillståndet i dagens skola var läraren och skoldebattören Filippa Mannerheims debattartikel ”Jag anklagar” i förra veckan på Expressen Kultur. I artikeln går hon till hårt angrepp, med rätta, på aktiebolagens expansion på den svenska skolmarknaden och riktade anklagelser mot alla riksdagspartier för hur skolan ser ut i dag (17/11).
Debattartikeln fick ett enormt genomslag, men märkligt nog dröjde de politiska reaktionerna nästan en vecka. Först ut var ordföranden för riksdagens utbildningsutskott, Gunilla Svantorp (S), som i ett svar till Mannerheim uppmanade fler att lyssna på hennes argument och färre på friskolelobbyn (Expressen 23/11).
Dagen därpå var det Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som tog till orda och hon valde att lyfta fram vad partiet vill, men det var ett tafatt försök från L-ledaren att rätta till partiets skolprofil (Expressen 24/11).
Med tanke på att partiet på torsdagen röstade ner ett förslag i riksdagens utbildningsutskott om att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen tycks det som att partiet helt har tappat bort sin skolkompass. Man måste verkligen ställa sig frågan, på vems sida står Liberalerna, på friskoleföretagens eller elevernas?
Även om skolan inte borde vara en höger- eller vänsterfråga så har den ändå blivit det. Den som i dag på goda grunder kritiserar skolsystemet blir ofta betraktad som vänster. Men den kritiken är missriktad för då har man inte förstått att skolan i dag inte ger elever lika möjligheter.
Att stora delar av borgerligheten har gått vilse i skoldebatten tydliggjordes i en krönika av Expressens Torbjörn Nilsson som publicerades på torsdagen (26/11). Nilsson gjorde en intressant tillbakablick till den debatt som ledde fram till att Carl Bildts regering i början av 1990-talet drev igenom den så kallade friskolereformen som innehöll införandet av det fria skolvalet och skolpengen.
Som Torbjörn Nilsson konstaterar har debatten svängt och de borgerliga är nu offside i den nya skoldebatten.
Den här omsvängningen i debatten speglar givetvis en verklig förändring av skolan, men det finns också viktiga aktörer under ytan. För den som varit intresserad har man kunnat följa debatten på det som kallas Skoltwitter där en rad skoldebattörer är aktiva och har lyft fram skevheterna i skolsystemet.
Bland annat kan nämnas Tankesmedjan Balans, som drivs av Marcus Larsson och Åsa Plesner, och som har gjort ett stort arbete i att lyfta fram de konkreta konsekvenserna med den marknadiserade skolan i Sverige.
Filippa Mannerheims artikel ”Jag anklagar” anspelar på den franske författaren Émile Zolas berömda anklagelseakt i slutet av 1800-talet och som har gått till historien.
En annan fransk 1800-talsförfattare är Gustave Flaubert som genomgående i sitt författarskap rannsakade den franska borgerligheten. Under sitt författarskap samlade han på så kallade ”vedertagna åsikter”, det vill sådant som kan sägas utan att väcka större anstöt.
Dessa åsikter gavs ut som ett slags konversationslexikon efter hans död och ska ses som ett ironiskt budskap från Flauberts sida. Men det finns också en djupare mening som är väl värd att ta med in i vår tid. Det handlar om hur avsändaren av vedertagna åsikter inte reflekterar eller ifrågasätter dem.
Inom stora delar av dagens borgerlighet är det just så vad gäller den svenska skolan. Utan den minsta självrannsakan försvaras skolkoncernernas rätt att breda ut sig och föräldrarnas oinskränkta makt över det fria skolvalet och därmed skolans finansiering. För att tala med Flauberts ord är detta inte bara vedertagna åsikter utan även rena dumheter.
Det är dags för borgerligheten att se sig själv i spegeln och börja fundera över hur den svenska skolan kan bli en skola där alla elever har lika möjligheter att få en likvärdig skolgång. För att nå dit måste man inse att det finns ett samhälle utanför sina egna barns klassrum.
Man kan tala om en perfekt storm för skoldebatten, men det sker inte utan orsak. Under ytan på den breda samhällsdebatten har det kokat länge och frustrationen har varit stor över hur skolan blivit en plats där aktiebolag i allt högre grad får härja fritt på elevernas bekostnad.
Läget är mycket allvarligt då målet om en likvärdig skola blir allt mer avlägset. För att vända på utvecklingen krävs det både insikt om problemen och att politikerna agerar. Tillfället för förändring finns här och nu när skoldebatten har fått sin egen perfekta storm.
