Strax före klockan elva på torsdagskvällen sköts den kände rapparen Einár till döds i Hammarby sjöstad i Stockholm. Einár, eller Nils Grönberg som han egentligen hette, blev bara 19 år gammal.
På fredagsmorgonen rapporterade SVT-journalisten Diamant Salihu direkt från mordplatsen och uppgav då att det ska röra sig om någon form av gängrelaterad skjutning.
”Det fanns en hotbild mot den unge rapparen sedan tidigare”, sa Diamant Salihu.
Hotbilden mot Einár kan röra sig om att han var kallad till en rättegång i nästa vecka där skulle höras som målsägande i ett pågående mål mot delar av det så kallade Vårbynätverket. Bakgrunden är att Nils Grönberg våren 2020 kidnappades och rånades i en lägenhet i Stockholmsområdet. Två andra rapartister, Yasin Mahamoud och Haval Khalil, har dömts till fängelse för förberedelse respektive medhjälp till människorov. De båda artisterna har nekat till brott och överklagade domen till Svea hovrätt.
Den nu pågående hovrättsförhandlingen mot Vårbynätverket rör förutom kidnappningen på Einár även en omfattande kriminalitet.
Detta är fakta, och så mycket mer går inte att säga i nuläget om själva mordet på Einár. Det är helt enkelt för tidigt och polisens utredning får ha sin gång.
Men det finns, tyvärr, mer att säga om de många mord som har skett de senaste åren och som är kopplade till den organiserade brottsligheten i de tre storstadsområdena eller andra städer i Sverige.
I våras kom boken ”Tills alla dör” ut, skriven av just Diamant Salihu. Boken är en djupdykning i en flerårig konflikt som har hemsökt Järvaområdet strax norr om Stockholm.
Boken, som spänner över cirka sex år, handlar om ett tiotal gängrelaterade mord, där bland annat det mycket uppmärksammade dubbelmordet i Herlev utanför Köpenhamn sommaren 2019 är ett av våldsdåden. Boken kretsar kring konflikten mellan två löst sammansatta grupper som kallas för Shottaz och Dödspatrullen. I boken tecknar Diamant Salihu en närgången och skrämmande verklighet genom ett otal intervjuer, både med gängkriminella, anhöriga och företrädare från rättsväsendet.
Boken handlar om hur unga människor tidigt hamnar i brottets bana, först genom inbrott och stölder för att sedan växlas upp till droghandel. Och sedan eskalerar det snabbt och konflikten mellan gängen blir en fråga om att döda eller dödas.
Ett genomgående tema i boken är att det inte finns någon som kan sätta gränser för de enskilda individerna i gängmiljöerna. De har ofta växt upp i stora familjer med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa.
För att bryta ungdomarnas kriminella liv har det ofta gjorts stora insatser, både i skolan och av sociala myndigheter. Har inte det lyckats har ungdomarna skickats till slutna ungdomshem, men tyvärr är återfallen många. Det är som om myndigheternas omfattande insatser inte biter. Viljan att återgå till den kriminella miljön är för stor.
En anledning kan finnas i att de saknar framtidstro, de har inget annat att kämpa för än att vinna respekt här och nu. Når man den punkten att man lika gärna kan vara död i morgon blir man själv livsfarlig för andra, inte minst för den som faktiskt har ett hopp om framtiden, så som alla andra har.
Salihu beskriver hur en tystnadskultur, både inom gängen och från närboende, breder ut sig, vilket försvårar polisens arbete. Många av de unga männen växer också upp i små lägenheter med många syskon. Dessa uppväxtvillkor får under inga omständigheter tjäna som en ursäkt för att personer begår våldsdåd, men kan ändå ge en förståelse för varför gängkriminaliteten uppstår i socialt utsatta områden.
Det är inte konstigt att en tystnadskultur breder ut sig även hos de som bor i de utsatta områdena, de fruktar för sina egna liv om de skulle vittna mot de gängkriminella. De har, som alla andra, en framtidstro och att vittna kan få helt ödesdigra konsekvenser för den enskilde. Några lösningar som har debatterats i sammanhanget är anonyma vittnesmål eller så kallade kronvittnen, det vill säga att kriminella får sänkta straff med löfte att de vittnar mot medbrottslingar.
I boken följer Diamant Salihu särskilt en person som befinner sig i den kriminella världen och kämpar för att ta sig därifrån genom olika avhopparprogram. Så här beskriver Salihu om honom:
”Han såg hur de gick klädda i märkeskläder och fina skor, sådant som han själv inte kunde köpa. Det väckte en frustration i honom och skapade en drivkraft att söka egna vägar för att få det han ville ha.”
Ett genomgående tema i boken är just detta, när andra vägar till framgång i samhället är stängda är det vissa individer som slår in på brottets bana. Det är troligen också där som samhället måste arbeta mer.
Diamant Salihu försöker gång på gång i ”Tills alla dör” söka efter orsaken till de våldsbrott han rapporterar om. I en kärnfull passage skriver han så här:
”Ju fler människor jag pratar med, ju fler utredningar jag läser, desto tydligare framträder ett orsakssamband med förändringar i samhället, nedläggningar och dåliga skolresultat som resulterar i utanförskap och den våldsvåg vi ser i dag. Rappen, klädstilen, vapnen och lyxbilarna blir då ett desperat försök att skapa mening i kaoset.”
I boken återkommer Salihu flera gånger till just skolans roll i samhället. Han beskriver att de kommunala skolorna i Rinkebyområdet har betydligt lägre andel som klarat behörighet till gymnasiet än för genomsnittet i Stockholm. De boende i området har också betydligt lägre utbildningsnivå.
Skolor i socialt utsatta områden har alltså en mycket tuffare utmaning i att utbilda och fostra framtidens medborgare. Och tyvärr försvåras skolans uppdrag i dessa områden också för att skolsystemet med det fria skolvalet och en rörlig skolpeng leder till att resursstarka föräldrar flyttar sina barn från problemfyllda skolor.
Det är viktigt att än en gång för alla poängtera det uppenbara, varje individ som begår brott har ett eget ansvar för sina handlingar, och samhällets mål måste alltid vara att lagföra dem för detta. Men för att komma med verkningsfulla lösningar måste man börja med att beskriva verkligheten och de mekanismer som styr utvecklingen.
Jag har förvisso inga förslag på vare sig snabba eller långsiktiga insatser för hur man får bort det dödliga våldet från gator och torg. Däremot tror jag att en bra och likvärdig skola är en viktig pusselbit för att bygga ett samhälle där alla ges samma utgångspunkt att kunna förverkliga sina liv.
Det handlar inte om att samhällets alla problem ska lösas av skolan. I skolan är det undervisningen som ska vara i centrum, att eleverna får kunskap och även fostran. Men i ett större perspektiv är skolan ändå en viktig byggsten i samhället.
Skolan ska ge den unga generationen framtidstro. Ungdomar som finner annan väg till framgång genom kriminalitet och våld, och spelar med sina egna liv som insats, tappar snabbt all grundläggande respekt för andras liv. Det är dessa kriminella vägar som samhället måste blockera.
Dagens skola där starka marknadskrafter sliter isär de sammanhållande krafterna leder ej hem utan bort från ett samhälle där alla barn har lika möjligheter att förverkliga sina drömmar och liv.
Därför tror jag att en likvärdig skola är en förutsättning för ett starkt samhälle som håller ihop. Där kan politikerna verkligen göra skillnad.
