I dagens skola kan det vara mycket påfrestande att vara lärare, inte minst när elever och föräldrar ställer orimliga krav.
På fredagen rapporterade SVT Skåne om en lärare som sagt upp sig på en högstadieskola i Malmö. Detta efter att en förälder spridit ett klipp på Facebook där läraren inför sin niondeklass skriker ”fucking jävla 5-åringar”.
Det är uppenbart att det brister för läraren i den enskilda situationen, men det ursäktar varken att en lärare blir filmad på sin lektion och ännu mindre att detta sedan sprids i sociala medier. Den aktuella föräldern försvarar ändå sitt agerande i en tv-intervju:
”Jag tar elevernas parti för att ingen annan gör det”, säger hon till SVT Skåne.
Enligt vad SVT Skåne rapporterar har klassen under en kortare tid bytt lärare flera gånger, och det finns även uppgifter om att flera elever riskerar att inte få godkända betyg i det aktuella ämnet.
”Ja, de är väl lite störiga. Det kastas sudd och snackas på lektionerna. Som vilka 15-åringar som helst”, säger föräldern.
Nej, detta beteende kan givetvis inte ursäktas i ett klassrum. Föräldern måste också förstå sin egen roll och sitt eget ansvar för att hennes barn beter sig uppfostrat i skolan. Som vilken 15-åring som helst.
Tyvärr är det enskilda fallet där en förälder kritiserar en lärare inte ovanligt i Malmö. En undersökning som Lärarnas Riksförbund har gjort visar att det blivit allt vanligare att föräldrar och elever har synpunkter på undervisning och betygssättning.
”Sista tiden har vi sett att uppemot 25 procent av våra högstadielärare känner sig pressade från olika håll. Främst är det föräldrar som hör av sig och önskar högre betyg för deras barn. Det saknas förtroende och respekt för lärarnas arbete”, säger förbundsordförande Johan Åström till SVT Skåne.
Detta är ett tydligt exempel på att utbildning alltmer blivit en handelsvara och där elever och föräldrar betraktas som kunder i marknadsskolan. Sett på det sättet är det inte konstigt att föräldrarna vill ha högre betyg för sin skolpeng, men om betygen är rättvisa är en annan sak. På sikt undergräver detta legitimiteten för hela skolsystemet.
Men allt är inte nattsvart för skolan, eller rättare sagt, det borde inte vara så. Om man skalar bort alla omkringliggande faktorer och bara ser till barnens stora drivkraft att vilja lära sig har skolan i grunden goda förutsättningar att lyckas. Detta i kombination med att barnen möter professionella utbildare, lärare.
Sedan har varje skolsystem formaliserat hur mötet mellan lärare och elever ska gå till, dels för att ge varje elev förutsättningar att lyckas i livet, dels för att säkerställa samhällets kompetensförsörjning. Så borde det i alla fall vara i teorin.
Hur det sedan ser ut i verkligheten skiljer sig så klart från skolsystem till skolsystem, inte minst för att det finns en mängd faktorer som kan påverka hur mötet mellan lärare och elev fungerar.
Ser man objektivt på det svenska skolsystemet är det många elever som lämnar grundskolan med bra förutsättningar för sitt framtida liv. Men utifrån de förutsättningar vi har i Sverige är det ändå mycket i skolan som inte fungerar som det borde. Det är i stort också vad den svenska skoldebatten handlar om – och vad den svenska skolpolitiken borde vara fokuserad på.
Målsättningen ska vara att ge alla barn en likvärdig skolgång. Men det finns mycket i dagens skolsystem som går stick i stäv med det målet, framför allt för att finansieringen är rörlig och inte är optimerad efter målet om en likvärdig skola.
Den rörliga finansieringen skapar skadliga drivkrafter för skolan där till exempel elever och föräldrar söker skolor som kan leverera höga betyg men att dessa i sin tur inte behöver vara rättvisa. Ett sådant skolsystem leder obönhörligen till att skillnaderna mellan elever och mellan skolor ökar, och att målet om en likvärdig skola successivt urholkas. Det är där vi befinner oss i dag, i den svenska marknadsstyrda skolan.
Vi har alla förutsättningar att skapa en bra och likvärdig skola i Sverige. Men dagens skolsystem leder ej hem, utan bort från det målet. Dag efter dag, år efter år. Så kan det inte fortsätta. Det är skadligt för eleverna och hela samhället.
Om respekten för lärarna dessutom undermineras kan man på sikt räkna med att färre vill utbilda sig till ett av de kanske viktigaste yrkena vi har, att utbilda nästa generation samhällsmedborgare.
