Betydelsefulla händelser uppmärksammas för det mesta stort och får rejält med medieutrymme. Men märkligt nog finns det också viktiga händelser som tycks passera obemärkt och vars effekter blir uppenbara först långt senare. Friskolereformen som riksdagen beslutade om i juni 1992 är en sådan händelse.
1989 kom att bli ett dramatiskt år för den svenska skolan. I början av året tillträdde den då relativt okände Göran Persson som ny skolminister och innan året var slut hade han drivit igenom ett riksdagsbeslut att kommunalisera skolan.
Beslutet att kommunalisera den svenska skolan uppmärksammades stort och kom att bli en lång följetong inför att riksdagen i december 1989 klubbade igenom beslutet. Inte minst för att en stor grupp lärare protesterade högljutt mot förändringen. De befarade att läraryrket skulle bli mindre attraktivt, en farhåga som skulle bli besannad.
Det var i maj 1992 som riksdagen tog beslut om att införa den så kallade skolpengen och öppna upp för en generell skattefinansiering av fristående skolor, en händelse som knappt rapporterades om i tidningarna dagen efter. Detta trots att beslutet innebar en minst lika omvälvande förändring för skolan som kommunaliseringen. I stället var det en annan fråga som helt överskuggade skolreformen, det svåra ekonomiska läget.
Går man lite djupare i de beslut som fattades av riksdagen samma dag finner man ett annat viktigt besked som skulle få en stor påverkan på skolan, ett nytt statsbidragssystem som skulle ge kommunerna större frihet att fördela de statliga bidragen.
Nu uppstod varken skolpengen eller det nya statsbidragssystemet ur tomma intet utan de hade båda varit föremål för en längre politisk diskussion som hade sin bakgrund i hur staten skulle kunna minska sina utgifter.
I september 1991 vann de fyra borgerliga partierna valet och kort därefter tillträdde regeringen Bildt med stöd av Ny Demokrati som kommit in i riksdagen. Redan i sin regeringsförklaring gjorde statsminister Carl Bildt klart att det väntade förändringar inom skolans område. Nu skulle alla elever få rättigheten att fritt välja skola och de offentliga medlen skulle följa eleven.
Men trots att de borgerliga partierna varit emot kommunaliseringen rev man inte upp den reformen. I stället aviserades att regeringen ville införa en skolpeng.
Fristående skolor fanns redan men de fick finansiering antingen genom statsbidrag eller via föräldrarnas terminsavgifter. Vad den nya borgerliga regeringen ville införa var en skolpeng som varje elev skulle ha tillgång till och som skulle vara lika för alla. Den enda extra avgift en friskola fick ta ut var om den hade en speciellt kostnadskrävande pedagogik. Begränsningen var att skolpengen skulle betalas ut till godkända friskolor. Annars var det fritt fram att starta en fristående skola.
Men regeringen hade fler förändringar på gång som skulle påverka skolan. I slutet av 1991 presenterade regeringen ett förslag på ett nytt statsbidragssystem till kommunerna. Främst skulle statsbidragen minskas från 1993 till följd av den ekonomiska krisen. Men förslaget innehöll också en viktig skillnad mot tidigare. Statsbidraget som tidigare var riktat skulle bli generellt, vilket innebar att kommunerna fick möjlighet att fritt disponera pengarna.
De tidigare farhågorna om att skolan skulle konkurrera med andra kommunala verksamheter blev i och med det generella statsbidraget tyvärr besannade.
Ett annat led i den långtgående decentraliseringen av skolan var hur friskolorna skulle regleras, eller snarare inte regleras. 1992 fick skollagen ett särskilt kapitel om friskolor där det stod de till ”art och nivå” skulle motsvara de kommunala. ”En högst tolkningsbar gummiparagraf”, som skoldebattören Hans Albin Larsson har beskrivit den formuleringen.
Friskolereformen trädde i kraft bara några veckor efter riksdagsbeslutet.
Den första friskolan i Halmstad startade redan på höstterminen 1992. Det var Eketånga Montessoriskola i Söndrum som den 17 augusti tog emot 18 elever i årskurs ett. Hallandsposten rapporterade från den historiska händelsen och skrev om de nya skollokalerna och om skolans pedagogik.
Eleverna på skolan kom från hela Halmstad och för att komma till skolan behövde barnen bli skjutsade av sina föräldrar.
”Men vi har funderingar på att ordna någon form av skolskjuts”, sa Otto Linander, ordförande för den förening som ansvarade för driften av skolan, till HP (18/8-1992).
Av HP:s rapportering framgår att den nya friskolan hade planerats i ett år, det vill säga redan före riksdagsbeslutet och alltså inte var beroende av det. Men bara en månad efter att skolan öppnats beslutade barn- och ungdomsnämnden i Halmstad att föreningen bakom skolan skulle få ett bidrag på 39 100 kronor per elev, vilket motsvarade 85 procent av snittkostnaden för en elev i Halmstad.
Det framgår också av rapporteringen att det borgerliga styret var för införandet av en skolpeng i Halmstad medan Socialdemokraterna var emot.
På nationell nivå handlade debatten om skolpengen inte främst om dess vara eller icke-vara utan om vilken nivå den skulle sättas på. I april 1993 föreslog regeringen att kommunerna även i fortsättningen skulle betala ut 85 procent av sina egentliga kostnader för en elev.
Detta trots att Utbildningsdepartementets egen utredning föreslagit en lägre nivå på 75 procent. Många av remissinstanserna var inne på samma linje medan dåvarande Kommunförbundet inte ville ha några procentsatser alls utan överlåta till kommunerna att själva bestämma hur mycket pengar en friskola skulle få.
”Regeringens förslag är olyckligt. Det gynnar friskolorna onödigt mycket”, sa Monica Hansson vid Kommunförbundet i en TT-artikel (HP 7/4-1993).
Här kan skönjas en konflikt mellan å ena sidan Kommun-Sverige och å andra sidan den borgerliga regeringen om vem som skulle ha makten över skolans finansiering. Var det kommunerna som skulle ha den makten eller skulle den tilldelas föräldrar och elever? Konflikten vittnar tyvärr om att skolans kvalitet i sig inte var i fokus.
Syftet med friskolereformen var att ge föräldrar och elever ökad valfrihet att välja skola och att uppmuntra till en mångfald av olika skolor. Ett annat syfte med införandet av skolpeng var att den skulle skapa konkurrens mellan skolor och därmed förbättra effektiviteten.
Men det finns ett problem med det resonemanget, elevernas och föräldrarnas uppfattning om en bra skolkvalitet behöver inte överensstämma med samhällets uppfattning. Därmed fungerar inte marknadsmekanismerna som de ska.
För skolans och inte minst elevernas skull bör systemet med skolpeng ses över eller till och med avskaffas. Skolan är inte en marknad utan ett samhällsuppdrag.
Det har nu gått tre decennier sedan de två avgörande reformerna för den svenska skolan genomfördes, kommunaliseringen och friskolereformen. Det har hänt mycket under den tiden, även sådant som har varit bra för skolan. Men faktum kvarstår att kommunaliseringen av skolan och friskolereformen är så grundläggande för hur den svenska skolan utvecklas. Och det går åt fel håll med en allt mer segregerad skola.
Om kommunerna och föräldrarna varit vinnare är det tydligt att skolan, och lärarna, har blivit förlorare. Det behövs ett maktskifte i skolan. Ett viktigt steg i det reformarbetet är att ge landets lärarkår ett ökat inflytande över skolan. Det är främst lärarkåren som har den direkta förmågan att styra den svenska skolan på rätt köl – men då måste de också få de verktyg som behövs.
Som läget är i dag med en allt mer segregerad skola behövs det omfattande förändringar, annars kommer samhället att glida isär. Historien lär oss var det gick fel och vad som behövs för att minska ojämlikheten.
Ett förstatligande av skolan och ett avskaffande av skolpengen är de viktigaste åtgärderna. Men det kräver modiga politiker som måste utmana två viktiga intressen, landets kommuner och landets föräldrar.
