Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Skogspolitik. Sverige skyddar mer natur än vad internationella jämförelser indikerar. Bild: Gorm Kallestad
Skogspolitik. Sverige skyddar mer natur än vad internationella jämförelser indikerar. Bild: Gorm Kallestad

Pontus Almquist: Skogspolitiken mer hållbar än myndigheterna ger sken av

Bevarandet och bibehållandet av skogsarealen måste rimligen även vägas mot det ekonomiska intresset av ett hållbart avverkande.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det är inte enkelt att genomföra internationella jämförelser som vinner trovärdighet – nästan vilket område jämförelsen än må handla om. Länder behandlar siffror olika och använder olika mätmetoder.

Det visar den nya rapporten "Sveriges internationella åtaganden om skydd av natur” från branschorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).

Om man ska lyssna på IUCN, det vill säga internationella naturvårdsunionen, är Sverige sämst i hela EU när det kommer till att skydda värdefull natur. Medan Tyskland skyddar 37 procent av sin skogsareal skyddar Sverige inte ens det internationellt stadgade målet om 17 procent.

Men tittar man närmare på siffrorna, som LRF har gjort, visar det sig att Tyskland och Sverige har väsentligt olika syn på vad som ska betraktas som skyddat.

I 90 procent av de tyska områden som klassificeras som skyddade utgör brukandet en del av skyddet. Skulle Sverige räkna på samma sätt skulle vi slå Tyskland med hästlängder.

Att skydda värdefull natur är viktigt för att säkra ekosystemen och den biologiska mångfalden. Även den brukade skogen bidrar dock med viktiga ekosystemtjänster och inte minst med klimatnytta, genom att kol binds i växande träd.

Ur miljösynpunkt bidrar både skyddad och brukad skog, fast på olika sätt. Och även skyddad skog brukas ofta i någon mån, exempelvis genom att döda träd eller sly tas bort. Den tyska definitionen är därmed fullt förståelig.

Bevarandet och bibehållandet av skogsarealen måste rimligen även vägas mot det ekonomiska intresset av ett hållbart avverkande. Som LRF påpekar i rapporten utgör de gröna näringarna fyra procent av Sveriges BNP – siffror som i vårt glesbefolkade land sticker ut i en internationell kontext och knappast förvånar – men likväl förklarar vårt beroende av skogsnäringen.

Trots brister utgör dessa jämförelser inte sällan underlag för politiska beslut från makthavare som inte tagit sig tid att sätta sig in i de metodiska bristerna. Dessutom används de bristfälliga jämförelserna högst medvetet av miljörörelsen för att skjuta skogsnäringen i sank.

Att svenska myndigheter harmoniserar metoderna så gott det går till internationell praxis – är därför helt centralt för att politiker inte ska fatta beslut som kan vara till skada för den svenska skogsnäringen.

I en av januariöverenskommelsens punkter framgår att myndigheterna ska ges i uppdrag att ta fram ett enhetligt sätt att beräkna skyddad skog – det är av yttersta vikt att det genomförs.