Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Brottsplatsen i Tylösand. Bild: Roger Larsson
Brottsplatsen i Tylösand. Bild: Roger Larsson

Mattias Karlsson: Samhället måste försvara varje fällt träd till den sista pinnen

Tar inte samhället striden nu är risken stor att vi likt dominoeffekten kommer att få se träd efter träd fällas.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Vad är blott några hundra träd mot de över 3 000 miljarder träd som finns i hela världen? Ja, det kan vara lätt att relativisera och trivialisera en skövling av en strandskog i Tylösand om man lyfter blicken bortanför sanddynerna.

Men skövlingen är ingen småsak utan den har ett stort allmänintresse. Först och främst ska det inte löna sig att fälla någon annans träd. Utöver det ska den som lider skada kompenseras fullt ut. Frågan är då: Har detta uppnåtts när rättsväsendet fått säga sitt?

I veckan kom domen i målet där Jan Widikson stod åtalad för grov skadegörelse, en dom som har avhandlats tidigare av ledarredaktionen. Kortfattat så frias Widikson för den grova skadegörelsen som han anklagades för men fälls för anstiftan till grov skadegörelse. Påföljden blev villkorlig dom och 200 dagsböter om 1 000 kronor.

Utöver det döms Jan Widikson att betala ett skadestånd på 500 000 kronor till Halmstads kommun för den skövlade skogen och hans bolag, Widik börs AB, ska betala en miljon kronor till staten för att hans fastighet till följd av skövlingen ökat i värde genom den nya utsikten mot havet.

Vilka är då reaktionerna på tingsrättens dom? Då Widiksons advokat Lars Kruse tidigare sagt att han varken före, under eller efter rättegången vill prata med Hallandsposten blir det till att leta upp andra källor.

Till både Sveriges Radio och Sveriges Television säger Lars Kruse att hans klient är lättad över domen då åklagaren yrkat på ett flerårigt fängelsestraff och att det utdömda skadeståndet är långt från de 20 miljoner som Halmstads kommuner har krävt. Kruse säger vidare att det är för tidigt att uttala sig om han och hans klient ska överklaga domen.

Även om tingsrätten nu har sagt sitt i en omfattande dom på 90 sidor kan nämligen målet få en fortsättning. Men då är det mer troligt att ett överklagande kommer från den anklagande sidan.

Som Hallandsposten rapporterade i veckan har åklagarna Klas Lundgren och Sofia Corin ännu inte bestämt sig för om de ska överklaga domen, men så har de också fram till den 10 november att inkomma med ett överklagande. En sak som de två åklagarna är fundersamma över är tingsrättens resonemang om att det inte går att ersätta 140 år gamla träd.

”Om jag som markägare vill återplantera träd där någon olovligen sågat ner dem bryr jag mig inte om åldern på dem. Höjden på träden är mer relevant”, säger Klas Lundgren till HP.

När det gäller det utdömda skadeståndet kan man konstatera att kommunen kommer att gå back efter att bland annat advokatkostnaderna har betalats. En av de som tog strid för kommunens räkning är teknik- och fastighetsförvaltningens chef Anders Thorén, ett beslut han inte ångrar i dag.

”Det är ändå ett viktigt signalvärde att det kostar förövaren i det här fallet över två miljoner kronor. Det är många som har reagerat på att någon tar sig rätten att ta lagen i egna händer”, säger han till HP.

Det är nu politikerna i kommunstyrelsen som på sitt nästa möte den 3 november avgör om kommunen ska överklaga tingsrättens dom.

Det går inte att komma ifrån att 500 000 kronor i sig är ett stort skadestånd, men den springande punkten i det här målet är om summan motsvarar värdet av minst 260 fällda träd. Det anser alltså tingsrätten. Men tittar man närmare på hur rätten har resonerat så hänvisar man bland annat till en dom i Högsta domstolen som gäller en olovlig fällning av fyra fullvuxna tallar på en villatomt.

HD-domen är inte helt jämförbar men rätten menar att man tar principer från domen när den ska bedöma hur stort skadeståndet ska bli och landar i att man ska göra en skälig bedömning av den förlust som kommunen har lidit av den skövlade skogen i form av värdeminskningen av fastigheten.

Det finns ett annat sätt att värdera en fälld skog och det är vad det kostar att återplantera träden. Men tingsrätten menar att det i det aktuella fallet inte går att återanskaffa likvärdiga träd, bland annat med hänvisning till att träden är 140 år gamla.

Det måste vara en väldigt snäv tolkning av begreppet likvärdiga träd. Det väsentliga är inte att återanskaffa just 140 år gamla träd på platsen utan att platsen återställs till tidigare skick, det vill säga träd av motsvarande art och form. Tingsrätten har alltså gått för långt i sin bedömning av begreppet likvärdiga träd i stället för att lyfta fram att det skövlade området kan återfå sin tidigare funktion genom att återplantera fullvuxna träd på platsen.

Efter tingsrättens dom kan man med säkerhet konstatera en sak, Halmstads kommun har inte fått full kompensation för den skada man har lidit. I och med att kommunen i förlängningen är en gemensam tillgång är det alla Halmstadbor som är lidande av den skada som har skett genom skövlingen.

I det avseendet är det högst otillfredsställande att skadeståndet inte är högre. Följden av detta kan tyvärr bli att det kan löna sig att fälla någon annans träd. Därför finns det all anledning för både åklagare och Halmstads kommun att driva fallet vidare upp till hovrätten. Ytterst hade det varit välkommet med en prövning i högsta instans för att visa att hur samhället ser på en olaglig skövling av strandskog på kommunal mark.

Till sist. Det är viktigt att försvara varje fällt träd till sista pinnen. Tar man inte den striden är risken stor att vi likt dominoeffekten kommer att få se träd efter träd olovligen fällas på allmän mark. Därför måste samhället nu visa var skogen ska stå.

LÄS MER: Den skyldige har fällts men straffet är för billigt