Det gick nästan att höra braket i riksdagens kammare när resultatet av statsministeromröstningen stod klart på onsdagsmorgonen; Alliansen tycks nu ha kluvits i två delar. Med 195 nej-röster mot 154 ja-röster förlorade Ulf Kristersson och blev inte Sveriges nästa statsminister.
Omröstningen där Liberalernas och Centerpartiets ledamöter tryckte på den röda nej-knappen kan mycket väl vara en vattendelare i svensk politisk historia.
Inför omröstningen har tonläget varit mycket högt, framför allt från M- och KD-sympatisörer som på olika sätt har ventilerat sitt missnöje med Jan Björklunds och Annie Lööfs tydliga ställningstagande om att inte ge SD något inflytande över en kommande regering. I sitt anförande sa Björklund att han de senaste veckorna blivit utsatt för en hatkampanj och inte varit med om något liknande under sina 25 år inom politiken.
Även om det skulle bli Annie Lööf som nu får talmannens sonderingsuppdrag för att söka hitta en regering som består av Alliansen och tar stöd över blockgränsen, lär den inte vara populär hos varken M eller KD. Med andra ord ser det kört ut för Lööf redan från början om hon skulle vilja pröva en sådan lösning.
Sanningen är att på onsdagen kan mycket väl den kontinentalplatta som Alliansen utgör i svensk inrikespolitik ha brutits i två delar med L och C på ena sidan och M och KD på den andra.
För att nu gå vidare på ett konstruktivt sätt behöver allianspartierna ta ställning till denna splittring. Lösningen finns i att L och C inleder samtal med S och MP om att bilda en mittenregering.
I sitt anförande sa Annie Lööf att det nio veckor efter valdagen är hög tid att diskutera sakpolitik. Låt därför det politiska innehållet leda vägen till en ny regering. Sverige har väntat länge nu.
LÄS MER:Allianspolitik finns inte utan Alliansen
LÄS MER:Låsning – läsning – lösning
LÄS MER:Mattias Karlsson: Ta chansen nu, L och C
LÄS MER:Lång väg till ny mittenregering
