"Det jag var mest rädd för var att hamna i rysk fångenskap, bli placerad framför en kamera och tvingas säga saker."
Löjtnant Dmytro Tjavalach, 28, förde befäl över ett infanterikompani som tog en av de första striderna när den fullskaliga ryska invasionen inleddes den 24 februari. Han sårades svårt och gömde sig i tre månader på ockuperat område.
Vi slår oss ner på ett café i hans lilla hemstad Jarmolyntsi utanför Chmelnytskyj i västra Ukraina. Han avböjer smörgås. Kulan träffade i magen och bra återhämtning kräver måttfullhet med fast föda.
Han vill återgå i tjänst. Det blir en utmaning då skadan gör det svårt att bära tungt framöver. Men han hoppas ändå kunna komma till nytta på något sätt, tack vare sina elva år i armén och mängder med stridserfarenhet.
Efter avslutad underofficersutbildning 2014 bad han om att få tjänstgöra i Donbass där kriget just hade brutit ut. Efter nio månader i öst blev det fyra år på militärakademin i Lviv, återkomst till fronten som fänrik och så småningom befordran till löjtnant och chef över ett kompani i det motoriserade infanteriet.
Det var vid en uppsamling inför avfärd österut som Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall. Tjavalachs kompani befann sig i Olesjky, strax söder om Cherson.
På morgonen den 24 februari började det smälla. Två ryska attackflygplan bombade kompaniets position utan att träffa. Ett av dem blev nedskjutet.
Kompaniet fick order att köra söderut för att bistå marininfanteriet vid Kalantjak, på gränsen till Krim, som befann sig under beskjutning och tog stora förluster. Med två mil kvar till positionen kom en ny order. Ryssarna hade landsatt soldater från helikoptrar på Antonovskijbron som leder in mot Cherson. Kompaniet skulle vända tillbaka och ta itu med det.
Så blev det och Tjavalach berättar förundrat om de ryska soldater som han mötte. Dessa var till synes otränade i att försvara den typen av objekt och överhuvudtaget i strid. Han beskriver hur en del stod och sköt helt oskyddade mitt på bron medan andra tömde hela magasin utan att sikta.
Ryssarna drevs bort från bron och kompaniet höll den tillräckligt länge för att de retirerande ukrainska styrkorna skulle hinna ta sig över i stället för att bli instängda på den södra sidan av floden.
Klockan tre på eftermiddagen var striden över för Tjavalachs del då en kula från en prickskytt träffade i magen. Stor blodförlust gjorde att transport till militärsjukhus inte var ett alternativ. Det fick bli operation och återhämtning på vanligt sjukhus i Cherson under tiden som ryssarna tog kontroll över staden.
Efter 28 dagar på sjukhuset smet han ut, precis innan de ryska soldaterna sökte igenom lokalerna.
I ytterligare två månader flyttade han mellan olika privatbostäder i Cherson utan att stanna på en plats i mer än en vecka. Under tiden fick han kontakt med sex andra ukrainska soldater som gömde sig runt om i staden på samma sätt.
Den 28 maj tog de sig till den ukrainska sidan – fyra mil på två dygn, över ockuperat territorium. Operationen genomfördes av den ukrainska säkerhetstjänsten och specialstyrkorna. Man ordnade upphämtningsplatser och lösenord.
"Jag har trott att sådant bara förekommer i filmer", säger Tjavalach, imponerad över kollegorna i specialstyrkorna.
Medan han låg på sjukhuset i Cherson tilldelades han av president Zelenskyj den högsta militära utmärkelsen, Ukrainas hjälte, för återtagandet av Antonovskijbron den 24 februari.
Något formellt erkännande för det som han gjorde de följande tre månaderna har han inte fått. Men även det är en prestation att beundra.
