Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Blockerar. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utnyttjar Sveriges och Finlands Nato-ansökningar för egna syften. Bild: AP
Blockerar. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utnyttjar Sveriges och Finlands Nato-ansökningar för egna syften. Bild: AP

Linnea Hylén: Såklart Erdogan passar på när det går

Den svenska Natodebatten har somnat in mellan hägg och syrén. Erdogans trotsbeteende är visserligen ett orosmoln, men bör inte påverka ansökan.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I måndagens The Economist publicerade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan en debattartikel om landets kritiska position till ett svenskt och finskt Natomedlemskap (30/5). De inledande delarna av essän, som understryker Ukrainakrigets påverkan på internationell rätt och europeisk säkerhet, hade kunnat vara skriven av en västlig politiker.

Det beskrivna intresset för "fred och frihet" är oväntat stort för att vara en av alliansens minst demokratiska medlemmar. Ironiskt nog väljer Erdogan, som under flera år kritiserat västvärlden för det mesta, att beskriva västs ointresse som alliansens huvudsakliga problem. Om vi ska tro på Erdogan är det inte Turkiet som är bråkstaken, utan de västliga demokratierna.

Den som läser hans artikel kan ledas tro att det är Turkiets och inte någon annans förtjänst till att pakten fortfarande finns kvar. Turkiets del i Natoförsvaret under kalla kriget beskrivs som oumbärligt, vilket i och för sig inte är helt felaktigt. Landet har haft och har än i dag en viktig militärstrategisk roll i Europa, Mellanöstern och i världen.

Att räkna bort Turkiet skulle missgynna Natos kollektiva försvar, vilket alla allierade är mycket väl medvetna om. Det går inte att ignorera Erdogan om man ska förväntas få hjälp tillbaka. Det betyder förstås inte att Sverige ska gå med på vad som helst i förhandlingarna om ett medlemskap.

I grund och botten är det positivt att Erdogan uttrycker en stolthet över att vara medlem i Nato. En krass syn på saken är att det är bättre att Turkiet befinner sig inom än utanför alliansen. Erdogan är långt ifrån en drömpartner, men det är enklare att hantera honom innanför alliansen än i händerna på Ryssland eller Kina. Att Turkiet ser sig som en viktig allierad i samarbetet är därför positivt, även när det skapar utmaningar.

De svensk-finska Natoansökningarna gav Erdogan ett gyllene tillfälle att nyttja sitt veto för egna politiska syften. Presidenten befinner sig inte alltför ofta i en position där han har trumfkorten gentemot sina västliga spelare och förstår att det vid tillfällen som dessa finns en möjlighet att förhandla om det som annars är upp till diskussion.

Det är inte första gången som Turkiet tar tillfället i akt att använda utrikespolitiska förhandlingar för egna syften. Migrationskrisen 2015 var ett praktexempel på hur Erdogan kunde pressa Bryssel mer än vanligt för att kunna stänga gränserna till EU.

Lite längre tillbaka tvingade Turkiet fram ytterligare förhandlingar när danska Anders Fogh Rasmussen skulle bli ny generalsekreterare för Nato. Förhandlingskraven kom då med hänvisning till danska tidningars publicering av Muhammedkarikatyrerna (SVT 20/5). Nu menar Erdogan att Sverige och Finland stöttar terroristorganisationer, trots att Turkiet själva stundvis stöttat kurdiska organisationer som bekämpat IS (SVT 23/5).

Den som söker en konsekvent logik i Erdogans resonemang kommer att leta förgäves. Turkiets position är en del av ett större mönster av diplomatiska kalkyler och rackarspel.

Att Erdogan utnyttjar läget och höjer rösten för att försöka få sin vilja igenom innebär inte att Turkiet kommer att stänga dörren till Sveriges och Finlands Natomedlemskap, men hederligt är det inte.