Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt drömmer om att bli en svensk Bernie Sanders. Bild: Fredrik Persson/TT

Så kommer Sjöstedt att driva S längre vänsterut

Från att Vänsterpartiet varit ett instrument för Socialdemokraterna att få igenom sin politik är rollerna i dag på väg att bli det omvända.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

När Jonas Sjöstedt i kväll talar i Almedalen lär han, precis som i riksdagens partiledardebatt i juni, påminna publiken om att de väljare som fått bäst utdelning den gångna mandatperioden är de som för fyra år sedan valde en vänsterpartistisk valsedel.

Sjöstedt är i allmänhet snabb att ta åt sig äran för många av regeringens satsningar på välfärdsområdet – från skattefinansierade glasögon och mediciner för barn till ökade statsbidrag till kommuner och landsting. Men framförallt blir Vänsterpartiets inflytande tydligt i frågan om valfrihet och vinster i välfärden. Det handlar inte bara om Reepalu-utredningen och det förslag om vinsttak i skolan och omsorgen som riksdagen röstade ner i juni. Den verkliga förändringen syns i Socialdemokraternas syn på privata företag i välfärden.

På S-kongressen 2009 ställde sig partiet bakom en linje där man i stället för att förbjuda vinster förordade tydliga kvalitetskrav på privata utförare. Och så sent som inför valet 2014 förklarade Stefan Löfven att ett vinstförbud var ”omöjligt”.

I dag är S-linjen i fråga om privata utförare i välfärden svår att skilja från Vänsterpartiets. Visst finns det många socialdemokrater, inte minst i kommunpolitiken, som inser konsekvenserna av att genom ett vinsttak i praktiken förbjuda friskolor och privat äldreomsorg. Men genom sin långvariga opinionsbildning har V bekräftat många socialdemokraters valfrihets- och företagarfientliga instinkter och flyttat S vänsterut.

Många i V sneglar i dag på framgångarna för den vänsterinriktade labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien och vänsterdemokraten Bernie Sanders presidentvalskampanj i USA häromåret. Förhoppningen är att Sverige står inför liknande vänstertrender, drivna av ett utbrett missnöje med ekonomisk ojämlikhet. Det lär inte hända. Medan det ekonomiska missnöjet sträcker sig långt in i den brittiska och amerikanska medelklassen, saknas sådana förutsättningar i Sverige. Om den breda medelklassen oroar sig över något handlar det snarare om brottslighet och konsekvenserna av stor invandring än om den egna plånboken.

Vänsterpartiets styrka lär snarare komma ur Socialdemokraternas svaghet.

Åsiktsmässigt är Vänsterpartiet i dag det parti många socialdemokratiska gräsrötter önskar att det egna partiet var. Det gäller både klassiska höger-vänster-frågor och i migrationspolitiken. Det ger V chansen att lyfta i opinionen när en del social-demokrater ser sig om efter alternativ i besvikelse över att S återgått till en restriktiv migrationspolitik. Men det ger också V ytterligare utrymme att driva S vänsterut i frågor som valfrihet i välfärden.

Länge såg socialdemokratiska statsministrar V, och föregångaren VPK, som ett effektivt instrument för att säkra regeringsmakten och genomslaget för den egna politiken. I dag är rollerna på väg att bli omvända:

Socialdemokraterna har blivit ett instrument för Vänsterpartiet att få igenom förslag som minskar utrymmet för valfrihet och företagande.