Paradigmskifte. Så beskrev Ulf Kristersson regeringsskiftet i höstas. Framför allt talade han om migrations- och rättspolitikens omdaning. Man hade fått mandat för detta av väljarna, menade Kristersson.
Men det finns andra problem som han inte talade om, och som denna regering, och även Socialdemokraterna under sin tid i regeringsställning, har sopat under mattan. Det berör hela den ekonomiska politiken som leder till allt större ekonomiska klyftor i samhället. Mycket av detta är kopplat till snabbt ökade tillgångar i bostäder och fastigheter, och att vissa personer lyckats berika sig något otroligt på detta.
Som liberal borde man vara trygg med att Liberalerna ingår i regeringen, och vill göra något åt denna negativa utveckling. Men det är en ytterst klen tröst, för det finns varken någon vilja eller förmåga hos Liberalerna att verka för att de ekonomiska klyftorna i samhället minskar.
I förra veckan sändes ekonomijournalisten Andreas Cervenkas Sommarprogram, och som väckt mycket uppmärksamhet (SR 27/6). Cervenka kom förra året ut med boken ”Girig-Sverige” med undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Och Andreas Cervenkas sommarprat tar avstamp i just att de rika i Sverige har blivit ännu rikare och att de ekonomiska klyftorna har ökat dramatiskt de senaste decennierna. En förklaring till detta är att skatterna på tillgångar har sänkts, bland annat har fastighetsskatten tagits bort tillsammans med bland annat förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten. Sedan i slutet av 1990-talet är Sverige det land där skatten på tillgångar har sänkts mest.
Utöver detta har exceptionellt låga räntor förstärkt utvecklingen med att de som har mycket fått ännu mer i fickorna medan andra delar av befolkningen halkat efter. Nyfattigdomen har brett ut sig, enligt Cervenka.
I slutet av sitt program konstaterar Andreas Cervenka att det är få politiker som vågar göra något åt utvecklingen med ökade klyftor eftersom det inte bara är miljardärer som har fått bättre utan även stora väljargrupper.
”Att börja återinföra skatter är som att dela ut godispåsar på ett kalas för femåringar och sedan försöka ta tillbaka dem igen när man inser att det blev lite väl mycket. Det blir lätt dålig stämning”, som Cervenka beskriver det, och dålig stämning vill politiker ogärna skapa om de vill bli omvalda.
Men vad är då problemet med ökade klyftor, egentligen? Tyvärr är de många.
”Ojämlikhet är kopplat till sämre tillväxt, ökad brottslighet och sämre tillit mellan människor i ett land”, säger Andreas Cervenka med hänvisning till vad forskningen säger.
När Sverige nu står inför en helt annan ekonomisk situation med snabbt stigande räntor och allt högre priser leder detta till stora problem för dem som inte haft fått det så bra under goda åren då bostäder och fastigheter steg rekordsnabbt. Det är dessa personer som har det tufft nu när ekonomin vänt neråt, bland annat på grund av en snabbt stigande inflation.
Det paradoxala är att en orsak till den höga inflationen är en allt svagare kronkurs, och detta i sin tur troligen beror på att de svenska hushållen är högt belånade och att stora fastighetsbolag, läs SBB, har finansiella problem. Utländska investerare ser alltså den svenska kronan som riskfylld på grund av en hög privat skuldsättning. Det är med andra ord en slags rävsax som Sverige och det svenska folket har hamnat i, för det krävs en total omdaning av den ekonomiska politiken, och då framför allt skatterna.
Men för närvarande sker det inga som helst åtgärder från regeringen, utan man vill mest vänta ut den ekonomiska krisen, och trycka alla negativa konsekvenser neråt i systemet, om det så handlar om att inte ge kommunerna mer generella statsbidrag eller ge hushållen ekonomiska lättnader. Förvisso är det förståeligt, kan man som regering sitta still i båten, så gör man det. Och ingen kan anklaga regeringen för de snabbt stigande priserna i samhället.
Ändå är det något som skaver betänkligt, vi har en regering som inte på något sätt tycks höja blicken vad gäller just den ekonomiska politiken, och som inte heller har någon som helst ansats att göra det heller. Detta leder obönhörligen till att de ekonomiska klyftorna sakta med säkert ökar, och att de som redan har det tufft får det än tuffare.
Nästa gång som Ulf Kristersson talar om ett paradigmskifte så kom ihåg att titta åt ett annat håll. Den politik som regeringen bedriver, med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, är framför allt ett försök att plåstra om de problem som vi har i samhället. Men regeringen söker inte efter orsakerna till hur dessa har uppkommit. Allt större ekonomiska klyftor i samhället samtidigt som de mest utsatta drabbas hårdast är ett recept på ett samhälle som på sikt inte kan hålla ihop. Och i dag finns det inga politiker med kraft bakom orden som kan göra något åt denna utveckling. Det är tyvärr synd, för det finns lösningar.
Först och främst måste den ekonomiska politiken ändras, så att det lönar sig bättre att arbeta. För att finansiera det behövs en skatteväxling, vilket kan göras med en högre beskattning på tillgångar. Därefter kommer det kanske allra viktigaste, att lägga en ny grund för hela samhället genom ett helt nytt skolsystem där alla elever ges lika möjligheter till en bra skolgång, och där alla resurser som är avsedda till eleverna också går till deras undervisning. Så är det inte i dag – men så borde det vara för hela samhällets bästa.
Men att öka beskattningen på tillgångar, är det verkligen liberal politik? Här gäller det att tänka utanför de traditionella partiboxarna, och inte tro att partiet Liberalerna nödvändigtvis driver liberal politik. Snarare driver L en politik riktad mot vissa väljargrupper. Det är inte synonymt med att man har en liberal politik. Liberalismen bör ta sin utgångspunkt i vissa ideal och inte vara inriktad på specifika grupper i samhället.
Detta kan i dag översättas till att det är illiberalt att driva en politik som driver på redan stora ekonomiska skillnader mellan människor, och särskilt illa är det att ha en politik som gynnar de som redan har och missgynnar de som faktiskt kan bidra till samhället genom arbete.
Det som har hänt de senaste decennierna i Sverige är att man kunnat bli rik på ett passivt sätt genom att priserna på bostäder stigit kraftigt. Den som stått utanför detta har inte kunnat göra samma resa genom arbete. Detta är i grunden snett – och bör justeras så att arbete och egen insats lönar sig mer. Det är liberal politik.
När de ekonomiska skillnaderna är större än någonsin i Sverige räcker det inte att sitta still i båten. I stället behövs en aktiv liberal politik i syfte att i högre grad ge varje individ möjlighet att förverkliga sina liv och drömmar.
En ny ekonomisk politik med lägre skatter på arbete och högre på tillgångar är en väg att gå. Parallellt behöver hela skolsystemet reformeras i grunden så att målet om en likvärdig skola blir verklighet.
Vad som i grunden behövs är en politik som premierar drivkrafter som bygger ett gemensamt samhälle. Att flit lönar sig. Detta är vad ett paradigmskifte i svensk politik borde handla om.
Så är det inte i dag, trots att Liberalerna är i regeringsställning.
