Debatten behöver inte ens handla om skattenivåer. Oavsett ämne drar de fram frasen. Men “de rika” i Sverige består inte av de som pluggat på universitetet och sedan skaffat sig ett jobb med en hyfsad månadsinkomst. “De rika” är snarare de som bygger sin förmögenhet på kapitalinkomster, vars skattesatser liknar övriga OECD-länders.
Den tidigare Moderatledaren Fredrik Reinfeldt lyckades finta bort sossarnas trumfkort och vann valet 2006 med jobbskatteavdraget. På senare tid har det dock varit rätt tyst om skattesänkningar bland de borgerliga partierna. Moderaterna vill hellre prata lag och ordning, Centerpartiet om öppnare gränser och Kristdemokraterna om sjukvård och familjepolitik.
Här finns en gyllene chans för Liberalerna att profilera sig som Sveriges främsta skattesänkarparti.
Egentligen är det märkligt att frågan inte diskuteras mer. Skatten för medel- och höginkomsttagare är orimligt hög. Sveriges höga marginalskatter är skadliga för samhällsekonomin, och är dessutom fel rent moraliskt. Att investera i utbildning lönar sig för dåligt. Kvaliteten i välfärden är inte så pass hög att den motiverar inkomstskatter av dagens nivå. Ibland tycks det i debatten finnas en föreställning om att Sverige är världsunikt i att ha offentligt finansierad sjukvård och skola, och att man inte kan kombinera lite lägre skatter med en välfärdsstat. Men det är Sverige inte alls ensamt om.
Liberalerna har insett detta. “Alliansen ska inte skämmas för sänkta marginalskatter”, skrev partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson i Dagens Industri i vintras (30/1). Det har han rätt i. Frågan är varför L inte låter skattesänkningar på arbetsinkomster vara en huvudfråga inför valet. I stället för att satsa allt på EU och LSS bör partiet fokusera på att nå ut till en bredare väljargrupp med frågor som berör många.
Borgerligheten har alltför länge haft alltför dåligt samvete i frågor som rör skatter och välfärd. Det är som att mitten- och högerpartierna i Sverige accepterat Socialdemokraternas premiss att alla samhällsproblem går att lösa med mer riktade resurser, och att skattesänkningar därför är omöjliga. Denna typ av materialism har gjort att många problem, vars orsaker snarare är strukturella eller kulturella, sopats under mattan.
När M mest pratar lag och ordning, C migration och KD om familjen är det öppet mål för L att prata om skatter. Självklart är det oansvarigt att gå ut med stora, ofinansierade skattesänkningar. Men att det skulle vara omöjligt att låta människor få behålla lite mer av sin lön i ett land som slår rekord i höga inkomstskatter är knappast orealistisk nyliberalism.
Sverige behöver ett seriöst parti som vill utveckla välfärden och samtidigt sänka skatterna.
