På tisdagen kom beskedet att regeringen säger ja till två nya havsbaserade vindkraftsparker utanför den halländska kusten. Det handlar om Kattegatt syd utanför Falkenberg samt Galene utanför Varberg. De två vindkraftsprojekten omfattar cirka 100 nya vindkraftverk och kommer att ligga lite drygt två mil från den halländska kusten. Totalt kan de aktuella vindkraftsparkerna producera el till en miljon hushåll. Det är givetvis ett mycket viktigt tillskott av elproduktion till västra Sverige.
På regeringens bord finns fler ansökningar om havsbaserade vindkraftsparker, och det finns ingen tid att förlora i den så nödvändiga utbyggnaden av förnyelsebar energiproduktion.
Tidigare har Länsstyrelsen i Halland godkänt de två aktuella vindkraftsparkerna, men dessa beslut har i sin tur överklagats till mark- och miljödomstolen, så även om regeringen har sagt ja är miljöprövningen av de två vindkraftsprojekten inte klar.
Under tisdagens presskonferens lyfte statsminister Ulf Kristersson (M) fram just detta med att det ofta finns målkonflikter i energipolitiken.
”Lokala miljöintressen kan ibland behöva stå tillbaka för långsiktiga klimatintressen”, sa Ulf Kristersson.
Men det finns en annan målkonflikt som Kristersson talar desto mer tyst om, det är en den konflikt som finns inom Tidösamarbetet vad gäller just klimatpolitiken. När regeringen för ett par veckor sedan presenterade en ny utredning för hur utbyggnaden av havsbaserad vindkraft kan skyndas på kom genast ett svar från Sverigedemokraterna att man ogillade att partiet inte fått något inflytande över utredningen.
”Jag uppskattar inte att man försöker kringgå oss för att pusha den här vindkraftsagendan”, sa SD-ledamoten Tobias Andersson till Dagens Nyheter (3/5).
På tisdagen uttryckte Tobias Andersson på nytt sitt missnöje och uppgav till TT att regeringen inte hade samordnat sig med SD inför beskedet att godkänna de två vindkraftsparkerna.
Denna reaktion ligger också i linje med att Sverigedemokraterna på senare tid har höjt tonläget rejält vad gäller vindkraftsutbyggnaden i Sverige. Men i praktiken lär den högljudda retoriken från SD stanna just vid ord och inte handling. Regeringen behöver alltså med stor sannolikhet inte oroas för att deras stödhjul försvinner när man nu säger ja till havsbaserade vindkraftsparker. Däremot kommer Sverigedemokraterna fortsätta att skramla, som för att visa att finns det en möjlighet till att polarisera en fråga så tar SD den – utan en tanke på vad som är bäst för samhället i stort.
Den klimatpolitik som regeringen hittills har bedrivit får rejält underkänt, man tar ett steg framåt och tre steg tillbaka. Beskedet nyligen att regeringen kraftigt vill sänka reduktionsplikten, det vill säga kravet på inblandning av biobränslen i drivmedel, är det tydligaste exemplet på att man inte tar klimatfrågan på det allvar som man borde.
För effekten av en sänkt reduktionsplikt blir nämligen att utfasningen av de fossila energikällorna från transportsektorn skjuts än längre fram. Mest drivande i att sänka reduktionsplikten har Sverigedemokraterna varit, även om även M och KD varit med på noterna.
Tisdagens besked att regeringen godkänner två vindkraftsparker utmed den halländska kusten är som sagt mycket välkommet. Men den bittra slutsatsen av regeringens politik kvarstår, det är omöjligt att ta ansvar för framtidens klimat och samtidigt vara beroende av Sverigedemokraternas stöd.
