Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Prostitution. Sexköpslagen gör att svensk polis har långt större möjligheter att ingripa inte bara mot sexköpare, utan även mot hallickar och traffickingnätverk. Bild: LOUISE NORDSTRÖM / TT

Malin Lernfelt: Regeringen har rätt om att skärpa sexköpslagen

I länder där prostitution är normaliserat, avkriminaliserat eller till och med lagligt har många sexsäljare en ännu svårare situation än i Sverige. Därför behövs sexköpslagen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Ingen kan ha missat att programledaren och entreprenören Paolo Roberto nyligen greps av polis efter att ha köpt sex. Robertos hopplösa försök att om inte rättfärdiga, så i alla fall ursäkta sitt övergrepp, med en traumatisk barndom och ett hål i själen har valsat runt på varenda tidningslöp den senaste veckan. På gott och ont. Mest ont naturligtvis.

Att en människa köper en annan människas kropp är tragiskt. Nästan ännu värre är det när det handlar om en person som under lång tid byggt sin karriär på att vara en förebild för andra.

Men en god sak som Paolo Robertos uppmärksammade brott fört med sig är en förnyad diskussion om sexköpslagen och dess fördelar och brister. Den 19 maj gick socialminister Morgan Johansson (S) och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) ut med att man ville se en skärpning av lagstiftningen och ta bort böter från straffskalan och ersätta det med fängelse för alla som döms för sexköp, vilket är utmärkt.

Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som infördes för drygt 20 år sedan är i dag det viktigaste verktyg vi har för att bekämpa handel med kvinnor och barn för sexuella ändamål. Lagen verkar normativt, vilket gör att efterfrågan på sexuella tjänster i Sverige är låg i jämförelse med länder som inte har en liknande lagstiftning.

Det i sin tur gör det betydligt mindre lönsamt för människohandlarna att lura eller tvinga hit kvinnor från fattiga länder för att utnyttjas av sexköpare. Dessutom innebär sexköpslagen att svensk polis har långt större möjligheter att ingripa inte bara mot sexköpare, utan även mot hallickar och traffickingnätverk.

Kritiker av sexköpslagen hävdar envist att den skapar en mer otrygg miljö för de människor som säljer sex och att man borde bekämpa trafficking och koppleri, men inte prostitution eftersom det handlar om frivilliga överenskommelser mellan två vuxna människor.

Det är en naiv inställning. Prostitution och trafficking är två sidor av samma mynt. Utan efterfrågan finns inget behov av ständig tillförsel av billiga ”varor”.

I länder där prostitution är normaliserat, avkriminaliserat eller till och med lagligt, som Tyskland, Nederländerna eller Nya Zeeland har många sexsäljare dessutom en ännu svårare situation än i Sverige. Erfarenheten är tydlig. Prostitution är och förblir en ljusskygg verksamhet med nära koppling till trafficking, våldsbrott, droghandel och pengatvätt oavsett hur lagstiftaren väljer att hantera situationen.

På Nya Zeeland, där prostitution legaliserades i början på 2000-talet har man också kunnat se att polisen och rättssystemet därefter fått det betydligt svårare att gripa och lagföra människohandlare. Och i Tyskland där prostitution på papperet ses som ”vilket arbete som helst” vittnar socialarbetare om att så verkligen inte är fallet.

Tvärtom far många kvinnor oerhört illa såväl fysiskt som psykiskt och bordellerna är fulla med unga kvinnor från östra Europa som högst troligt inte valt sin profession helt fritt.

Från en liberal utgångspunkt är det alltid viktigt att utgå ifrån varje individs rätt till självbestämmande. Dock kan friheten ibland vara en chimär och den starkes frihet bli samhällets mest utsatta människors ofrihet.

Så är fallet när det kommer till prostitution och människohandel. Därför måste vi ha en sexköpslag.