Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bortprioriterat. Sveriges klimat- och miljöminister Annika Strandhäll har inte skapat förutsättningar för koldioxidinfångning. Bild: Magnus Andersson/TT
Bortprioriterat. Sveriges klimat- och miljöminister Annika Strandhäll har inte skapat förutsättningar för koldioxidinfångning. Bild: Magnus Andersson/TT

Viktor Karlsson: Regeringen förhalar viktig klimatpolitik

Klimatforskningen pekar på att negativa utsläpp behövs för att uppnå klimatmålen. Tekniken för koldioxidinfångning finns, men regeringen har prioriterat bort att bereda frågan i tid.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Tidigare i somras publicerade Energimyndigheten ett pressmeddelande kring den första omvända auktionen för koldioxidinfångning, det vill säga en typ av ekonomiska incitament för att fånga in koldioxid och lagra den i marken. Tekniken för koldioxidinfångning och lagring (bio-CCS) finns redan, och den första omvända auktionen var tänkt att genomföras under 2022. Energimyndighetens pressmeddelande innebar dock dyster läsning för alla som bryr sig om klimatfrågan:

”Den första utlysningen för omvänd auktion för bio-CCS senareläggs till 2023. Det beror på att Energimyndigheten ännu inte fått de förutsättningar som krävs för att genomföra auktionen.”

Enligt Energimyndigheten beror förskjutningen på att regeringen ännu inte har hunnit bereda frågan färdigt. Trots att regeringen har haft över ett halvår på sig, har de misslyckats med att få ett statsstödsgodkännande från EU-kommissionen och besluta om en förordning. Regeringens agerande i frågan har fått skarp kritik från klimatforskare.

”Då undrar man hur prioriterat det här området egentligen är”, säger klimatforskaren Naghmeh Nasiritousi om att regeringen inte givit Energimyndigheten rätt förutsättningar för koldioxidinfångning (DN 17/7).

För att kunna nå de globala klimatmålen kommer utsläppsminskningarna med absolut största sannolikhet att behöva kombineras med koldioxidinfångning. Det har forskningen varit tydlig med länge. Negativa utsläpp var en del av alla scenarier som klarade sig under 1,5 graders uppvärmning i IPCC:s rapport från 2018.

Även om våra klimatpolitiker av någon anledning har missat IPCC:s rapporter, är denna information citerad överst i sammanfattningen för den Klimatpolitiska vägvalsutredningen SOU 2020:4. Med andra ord kan vikten av negativa utsläpp inte ha undgått någon svensk klimatpolitiker som tar sitt jobb på någorlunda allvar.

I enlighet med SOU 2020:4 har Energimyndigheten fått utreda hur de ekonomiska incitamenten för negativa utsläpp ska utformas. Uppdraget var att utreda de två styrmedlen lagringspeng och omvänd auktion.

En lagringspeng innebär att den som fångar in och lagrar koldioxid i marken får en förutbestämd ekonomisk ersättning för att göra detta. En omvänd auktion innebär att det sätts ett tak för hur mycket koldioxidinfångning staten vill betala för. Därefter får aktörer, som kraftvärmeverk och industrier, buda om vem som kan tänka sig att fånga in koldioxid till lägst peng.

I Energimyndighetens delredovisning våren 2021 begicks det första stora snedsteget. Trots att uppdraget till Energimyndigheten innefattade att utreda både lagringspeng och omvänd auktion, meddelades att den fortsatta utredningen endast skulle fokusera på omvänd auktion.

Den enda konkreta nackdelen med lagringspeng som lyftes i utredningen var att det är svårt att komma fram till exakt hur hög den ska vara. Det borde inte vara ett problem, eftersom Sverige redan har satt ett pris på koldioxid genom koldioxidskatten, och prissättningen för att lagra koldioxid rimligtvis bör vara lika hög.

Andra motiv för valet att endast utreda en omvänd auktion var effektivitet och aktörernas synpunkter. Eftersom en lagringspeng innebär en fast ersättning för att bokstavligt talat minska koldioxidnivån i atmosfären, är det dock svårt att föreställa sig en mer träffsäker klimatpolitik.

En lagringspeng för koldioxidinfångning hade givit aktörerna långsiktiga förutsättningar och en garanterad betalning, oavsett hur många andra som lagrat koldioxid. Därför är det synd att en lagringspeng aldrig ens fick utredas.

Det andra felet kom under hösten 2021. När regeringens dåvarande klimatminister Per Bolund för första gången presenterade en budgetsatsning på koldioxidinfångning, var satsningen alldeles för liten. De avsatta 400 miljonerna per år mellan 2026 och 2040 var visserligen en bra början, men alldeles för lite för att få en betydande effekt.

Energimyndighetens slutgiltiga utredning presenterades i november 2021. Mycket riktigt valdes en underfinansierad omvänd auktion framför en effektiv lagringspeng, men Sverige skulle trots allt sätta sig i det globala förarsätet för negativa utsläpp.

Sedan begicks det tredje felet. Energimyndighetens pressmeddelande från tidigare i somras visar att inte ens den försämrade varianten på ekonomiska styrmedel kommer att bli verklighet. Detta beror på förhalande från regeringens sida.

Den Socialdemokratiska regeringen har helt enkelt prioriterat bort en klimatåtgärd som forskare bedömer som nödvändig och som skulle göra Sverige till en förebild för hela världen.