Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Coronapandemin. Svensk omsorg har misslyckats med att skydda de äldre från coronasmittan. Bild: Pontus Lundahl/TT

Sofia Nerbrand: Politiken bär skulden för smittspridningen på äldreboenden

Självbilden i välfärdslandet Sverige är att vi tar hand om gamla och svaga. Men sanningen är att det under många år har funnits brister i äldreomsorgen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

När coronaviruset tog strupgrepp på många äldre i Italien förklarades det initialt med ett stort umgänge mellan olika generationer. I länder kring Medelhavet lever släktingar till och med med varandra, vilket i det statsindividualistiska Sverige kan tyckas märkligt.

Här trumfar ensamhushåll och parrelationer samboskap med föräldrar och svärföräldrar. Det offentliga tar genom hemtjänst och äldreboenden hand om de äldre, medan deras barn och barnbarn arbetar och lever sitt liv. Det må vara effektivt och ge frihet i vardagen för de yngre.

Men pandemin sätter de svenska institutionerna i smärtsam blixtbelysning: en tredjedel av alla som har dött i Sverige är människor på äldreboenden. Alltså just de personer som behöver värnas mest av alla.

Många äldre upplever med rätta stor oro och ångest i en ännu mer utpräglad isolering än tidigare. Det råder numera besöksförbud för anhöriga. De som kommer för att ta hand om de äldre är inte sällan okända ansikten.

Omsorgspersonalen saknar också komplett skyddsutrustning och adekvat utbildning för att fullt ut skydda de äldre mot viruset. Personalomsättningen är dessutom hög och många är timanställda. Men de äldre kan inte vägra att ta emot de potentiellt dödsbringande samariterna – de klarar sig inte själva.

Socialstyrelsen presenterade häromveckan sin årliga lägesrapport om vård och omsorg om äldre. Den slår fast att bristerna i kunskap och samordning redan före coronakrisen innebar att de äldre riskerade vårdskador. Vidare har antalet sjuksköterskor i äldreomsorgen minskat sedan 2015 från en redan låg nivå. Och mellan 2007 och 2019 ökade antalet personal som en äldre med hemtjänst möter under två veckor, från i genomsnitt 12 till 16 personer.

Att de allra sköraste nu utsätts för dagliga kontakter av en lång rad personer som åker kollektivt och har barn i skolan är högst riskabelt. Livsfarligt rent av. Och kanske ett lika stort problem för smittspridningen som flergenerationshushåll i Italien och Spanien.

Självbilden i välfärdslandet Sverige är att vi tar hand om gamla och svaga. Men sanningen är att det under många år har funnits brister i äldreomsorgen.

En enig riksdag gav 2012 Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram bemanningsregler för hela äldreomsorgen. Förslaget landade på regeringen Löfvens bord, men den har avsatt långt mindre resurser än vad som krävts för att nå upp till de högst rimliga målen.

Det är alltså ingen slump att covid-19 har blivit en mycket vanlig, men ovälkommen gäst på svenska äldreboenden. Politiska beslutsfattare bär ett stort ansvar.

Men nu är krisen här. Pandemin ställer allt i samhället över ända. Det är dags för snabbt och resolut handlande och nya lösningar. Även om det måhända är oss främmande att be svärmor flytta hem till oss borde fler tänka tanken. För många vore det bättre att få hjälp i vardagen av en eller ett par familjemedlemmar.

Alla kan inte ta hem äldre släktingar, till exempel om man har hemmaboende barn som går i skolan. Men desto fler vuxna med utflugna barn som kan arbeta hemma borde kunna göra det. Åtminstone överväga saken.

Om det är något tillfälle som det är läge att återgälda det man fått från föräldrar så är det nu.