Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) dumpade Ann-Marie Begler från Försäkringskassan. Bild: Bertil Ericson/TT
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) dumpade Ann-Marie Begler från Försäkringskassan. Bild: Bertil Ericson/TT

Gustav Juntti: Perssons chefspolicy ett massivt isberg

Politikens utnämningsmakt är tveeggad. Den som inte är tillfreds kan alltid tillsätta någon ny. Det utnyttjar Socialdemokraterna till fullo.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Ann-Marie Begler var toppen av ett förvaltningspolitiskt isberg. Exakt hur stort isberget, alltså problemet, är går inte att säga. Men stora skutor kan lätt sjunka om de inte håller kurs.

I slutet av april 2018 sparkades Begler från sitt jobb som generaldirektör för Försäkringskassan. Valet stundade. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) var orolig för att Beglers åtstramning av sjukpenningen skulle sänka valskeppet S, som redan sprungit läck.

Socialdemokraterna ville pressa ner sjuktalen. Rapporter om utförsäkrade stod som spön i backen. Samtidigt ville S vara det generösa välfärdspartiet. Det är svårt. Så fick Begler offras. Då tog det hus i helvete.

Strandhäll anmäldes till, och prickades av, konstitutionsutskottet (KU). Med tre rösters marginal överlevde hon sedan riksdagens omröstning om misstroende.

Det här var isbergets topp. Men vad som inte syntes var hur politiken tagit sig allt större friheter över de chefer och organisationer man kallar för självständiga. Och det har försvagat styrningen av viktiga myndigheter.

År 1998 tog statsminister Göran Persson (S) och hans regering fram en chefspolicy. Efter budgetsanering, nya regelverk och avregleringar skulle statsförvaltningen renodlas.

Rensningen i myndighetsrabatten var gedigen. 160 myndigheter avvecklades mellan 1990 och 1998. Trots att drygt 100 myndigheter skapades under samma period sades ändå över 50 000 statsanställda upp.

Regeringen bytte detaljstyrning mot resultatstyrning. Myndigheterna fick hyfsat fria tyglar för att nå regeringens mål. Syftet var, skrev Persson ihop med finansminister Erik Åsbrink (S) i förslaget till ny chefspolicy, att förvaltningen skulle "vinna medborgarnas fulla förtroende".

Genom tydliga, klara och mätbara mål skulle effektiviteten förbättras. Det skulle också förbättra rekryteringen av rätt person att leda arbetet. Det kastades snabbt överbord.

Våren 2006 anmäldes Persson till KU för att ett flertal myndigheter – däribland Säpo, Brå och Jordbruksverket – stått utan ordinarie chef i minst ett halvår.

Regeringens svar till KU var att de många kraven och de viktiga kvalitetssäkringarna bromsade processer. Det kan man förstå. Att leta kandidater som uppfyller tio krav i stället för tre minskar givetvis träffytan vid rekryteringar. Det var också Perssons idé: ju friare myndigheter, desto viktigare med full kontroll över cheferna.

Det här drabbar förvaltningen och medborgarna. Kort efter flyktingkrisen stod Migrationsverket utan ordinarie chef i åtta månader. Nästan lika länge var Transportstyrelsen utan ordinarie chef, under vilken period it-skandalen rullades upp.

Och efter ett års vakans på posten fick Nils Öberg ta över efter Begler, som i sin tur tillträdde efter nio månaders chefsvakuum. Nu utreder Öberg, på eget initiativ, hur den politiska styrningen försvårat tillämpningen av sjukförsäkringen (DN 22/2).

Politikens utnämningsmakt är tveeggad. Den som inte är tillfreds kan alltid tillsätta någon ny. Det utnyttjar S till fullo, bland annat för att vinna val. Förtroende för den statliga förvaltningen vinner man dock inte.