Det är valår, och sjukvården är som vanligt en av väljarnas allra viktigaste frågor. I sig inget ovanligt och än mindre överraskande efter två år då coronapandemin inneburit en enorm belastning för vården. Att beta av vårdskulden som byggts upp kommer vara en stor utmaning. Köerna var illa redan innan, men situationen är nu än värre.
Politiska lösningar på vårdens problem behöver dock bygga på en korrekt formulering av grundproblemet. Sverige är ett av de fem länder i Europa som lägger mest pengar på vården, enligt en artikelserie i Svenska Dagbladet (13/3) i vilken man ställer den högst relevanta frågan: vad får vi för pengarna?
Svaret är långa köer, låg produktivitet och lägst antal vårdplatser per tusen invånare i Europa. De enda två europeiska länder som dras med längre köer är Irland och Storbritannien (SvD 15/3).
180 000 personer står i kö för operation, men det verkliga antalet som väntar tros vara ännu större än de officiella siffrorna, som inte räknar patienter som antingen avvaktat med att söka vård för sina symtom eller har träffat specialist men inte skrivits upp på en operationslista.
En växande byråkratiapparat har gjort att mer av personalens tid ägnas åt administration och dokumentation, i stället för arbete med patienter. Trots att det på många håll främst är vårdpersonal som saknas, nyanställs allt fler byråkrater.
Att vårdplatserna blivit färre – från 16 platser per 1 000 invånare på 1970-talet till 2,1 i dag – är inte nödvändigtvis dåligt. När långvården lades ner i början av 1990-talet försvann tiotusentals sjukhusbäddar till kommunal äldreomsorg. Dessutom har nya läkemedel inneburit minskat behov av sjukhusvård, och att mer kan göras i öppenvård i dag gör att fler patienter slipper läggas in över natten.
Att antalet dygn som tillbringas på sjukhus minskas målmedvetet är positivt så länge kvaliteten kan bibehållas. Men som Björn af Ugglas, doktor i medicinsk vetenskap vid Karolinska institutet konstaterar har en gräns passerats, och Sverige ligger nu på en "dumsnål nivå".
Att säkerhetsmarginalen var väl låg blev tydligt under pandemin, som gett platsfrågan stort utrymme. Centerpartiet föreslog nyligen (SvD 4/2) en "platsmiljard" som sjukhus som klarar att hålla beläggningen på max 90 procent av sin maxkapacitet ska kunna ta del av. Detta för att skapa incitament att bygga ut antalet platser, snarare än att dra ner.
Ibland sägs definitionen av galenskap vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Köerna är fortsatt långa, trots satsade kömiljarder. Återbruket av konceptet i den nu föreslagna platsmiljarden går i samma fälla – nämligen att strössla pengar på problem och hoppas de försvinner, i stället för att gå till botten med de grundläggande strukturerna.
Mönstret där Sverige satsar mest pengar, samtidigt som man presterar i botten vad gäller ett flertal viktiga parametrar, behöver brytas. Att det är en nöt som inte kan knäckas med större anslag säger sig självt, men grundläggande strukturreformer är mer komplicerade och mindre lättkommunicerade än miljardregn.
Samtidigt som vårdens utmaningar växer låter överbudspolitiken från såväl höger som vänster allt mer likt en repad skiva.
