Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jonas Sjöstedt har fått vittring på Stefan Löfven och hans regering. Bild: Janerik Henriksson/TT

Mattias Karlsson: Ohelig allians undergräver regeringens legitimitet

Ulf Kristersson talar om att Sverige behöver ett extra val och Jonas Sjöstedt flörtar öppet med den borgerliga oppositionen. Det nya året kunde verkligen ha börjat bättre i Sverige.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Årets första partiledardebatt i riksdagen hölls på onsdagen. I vanlig ordning målades det med ljusa färger från regeringsföreträdarna medan oppositionen bara såg mörker i Sverige. Under plenisalens tak intet nytt, kan man sammanfatta debatten. Partiledardebatten bjöd inte på några riktiga nyheter eller nydanande visioner.

Däremot fanns det ett par saker som stack ut. Moderatledaren Ulf Kristersson menade att regeringen tappat kontrollen om kriminaliteten, invandringen och hela samhällsutvecklingen.

”Det enda som skulle lösa knutarna är ett extra val”, sa han och menade att Moderaterna är redo att när som helst möta väljarna.

Inför debatten hade Vänsterns partiledare Jonas Sjöstedt ställt krav på att landets kommuner och regioner ska tillföras 10 miljarder kronor. Det kravet upprepade han under debatten, men han fick inte det svar han önskat sig från statsminister Stefan Löfven. Därför meddelade Sjöstedt att han nu vill förhandla med andra oppositionspartier.

Både M och KD har framfört liknande krav på extra resurser till välfärden, men deras förslag innebär samtidigt att det måste sparas in på andra delar av statsbudgeten, besparingar som Vänstern inte vill se.

Trots det ska inte hotet mot regeringens suveränitet över statsbudgeten underskattas, den som väl har fått vittring på att ge regeringen en knäpp på näsan vill gärna göra det igen. Där befinner sig Jonas Sjöstedt nu efter att han tvingade regeringen till reträtt i slutet av förra året när det gällde reformeringen av Arbetsförmedlingen.

Den politiska debatten ska vara hård, det är så skiljelinjer kan särskiljas och därmed ge väljarna tydliga alternativ. Men den bild som nu träder fram är mer än så, den visar att det råder en alldeles för djup klyfta mellan regeringen och dess stödpartier på den ena sidan och den övriga oppositionen på den andra sidan. Det bådar inte gott för framtiden.

KD-ledaren Ebba Busch Thor sa under debatten att hennes farhågor för ett år sedan om Januari- överenskommelsen har besannats, framför allt i att den saknar en gemensam vision för de fyra januaripartierna. I sak stämmer den kritiken. Men vad är då oppositionens vision? Att avsätta regeringen till varje pris? Det är i så fall att verkligen långsamt undergräva respekten för regeringsmakten.

Givetvis befinner sig regeringen i en svår situation. Det är en minoritetsregering som bygger på ett minoritetsunderlag i riksdagen. Med andra ord faller regeringens politik om de fyra renodlade oppositionspartierna går samman. Att det skulle bli verklighet var det ingen som trodde på för ett år sedan med tanke att oppositionen omfattar partier från respektive ände av det politiska spektrumet. Men tyvärr tycks nu de fyra partierna allt mer komma att enas i en tydlig vision, att få regeringen fälld.

Nu är det i grunden en skillnad mellan den politik som Moderaterna och Vänsterpartiet bedriver, framför allt i hur man vill att satsningar på välfärden ska finansieras. Men att Vänsterledaren så öppet flörtar med de borgerliga partierna om att få till en överenskommelse om de extra resurserna till välfärden visar att han är beredd på att utmana regeringen.

Den utdragna regeringsbildningen som följde efter valet 2018 kännetecknades mycket av ett politiskt spel om vem som ville regera med vem, och så vidare. Då fick det politiska innehållet träda tillbaka till förmån för att Sverige skulle få en regering på plats. Ett år efter att Januariöverenskommelsen slöts mellan S, MP, L och C, tycks den politiska debatten tyvärr vara tillbaka i samma politiska spel.

Detta sker genom en märklig kniptångsmanöver där M och KD tillsammans med de två ytterlighetspartierna V och SD nu sakta men säkert skapar en plattform för att underminera regeringens legitimitet.

Visserligen slår alltid en riksdagsmajoritet en riksdagsminoritet, frågan är till vilket pris. Lyckas de fyra oppositionspartierna med sitt uppsåt att finna en gemensam bas för att fälla regeringen lär den också lyckas.

Allt medan Sverige behöver en framåtsyftande politik som både tar sig an de växande klimatutmaningarna och ser till att hålla ihop samhället, framför allt genom att skapa en mer likvärdig skola.

När Sverige nu kliver in i ett nytt decennium borde politiken vara fylld av tillförsikt och visioner. Årets första partiledardebatt gav tyvärr inga sådana förhoppningar, snarare motsatsen. Det är faktiskt helt ansvarslöst, inte minst av oppositionen.